Vad är det som gör att en enda negativ kommentar sätter sig rakt in genom huden som den största fetaste sjukhusnål fylld med självlysande grön sörja och går in i kroppen och fastnar med hullingar i ett vibrerande nervsystemet, medan tio, tjugo, hundra eller kanske tusen positiva kommentarer bara liksom fladdrar förbi nästan obemärkta där ute i periferin av ens medvetande. Dåligt självförtroende kanske. Tvivel på sin förmåga. Eller djupare freudianskt, bristande sexuell förmåga eller en pappa som inte såg en. Jag vet inte, noterar bara att det bara är så. Att det är så för dom flesta av oss. Till och med dom man ser upp till som dom riktigt stora, och lyckade känner sådär. Kanske bara mer.
Varför är det så att man till och med, på det som man har lagt sina +10000 timmar, och följaktligen är bra på, är rädd för att man plötsligt skall bli avslöjad som en charlatan. Det där som sitter där inom oss och talar om för oss att vi nog inte är så bra som vi tror. Som vill förminska oss och hålla oss tillbaka. Kanske är det helt enkelt så att vi behöver det här för att fortsätta utvecklas. Kunna gå vidare till nya nivåer och upprätthålla den utveckling vi uppnått. Behålla utvecklingskraften. Minns hur jag som ung fysikstudent tyckte mig vara en ny Einstein men ganska snart efter studierna insåg hur oändligt långt borta från den självbilden jag egentligen befann mig. Hur oerhört mycket mer det fanns att lära och förstå. När man tycker sig vara fullärd, känner världen till fullo slutar också utvecklingen, och man slutar lära sig nya saker. Det är därför som det alltid är dom imbecilla och obegåvade som vet mest om världen. Dom som redan har alla svar, redan har allt klart för sig och aldrig behöver tvivla på svarens korrekthet. Dom besitter sällan på kunskapen som krävs för att ge svaren.
Om man nu inte är bäst i världen så får man försöka göra det bästa av det man har. Att ge allt i alla lägen trots att världen kanske inte är med. Känner du att du har rätt så har du säkert det. På en Iron Maiden konsert på Stadion i Stockholm för en massa år sedan spelade ett dödsmetallband som förband. Dödsmetall gick inte riktigt hem hos publiken och buropen var många. I bästa fall ignorerades dom. På scen körde man dock på för fullt. Gav hundra procent, nej 150%. All energi. Levererade sin show. Gjorde det man trodde på. Jag kommer aldrig att glömma känslan. Så rätt. Jag är inte heller så förtjust i dödsmetall men dom imponerade mer än vad senare Iron Maiden gjorde som plockade fram sitt nummer från lagret. Jag minns bandet än idag, kanske tio år senare, fast jag inte ens gillade deras musik. Känner stor respekt för deras prestation. Om man inte kan få gillande så kanske man i alla fall kan få respekt.
Så vad du än gör där ute. Kör full gas hela vägen. Tryck ner pedalen i botten. Det är bättre att krascha med full kraft in i bergväggen än att stå parkerad och drömma om att trycka pedalen hela vägen ner i botten. Du vinner självrespekt och kanske respekt från andra. Kanske kommer dom inte ens se dig som det ser ut från ditt perspektiv. Skit i det. Då har du små människor i din omgivning. Människor som är så självupptagna av sin egen storhet att dom inte ens orkar erkänna att dom faktiskt ser dig. Avundsjukan smaskar med god aptit på deras hjärnsubstans. Låt dom fortsätta med sin självupptagna livsstil. Låt dom vältra sig i sitt stillastående uppblåsta jag medan du färdas framåt mot nya världar, trotts tvivel på din egen förmåga, trotts att ingen kanske ser dig. Till slut kan du inte ignoreras och man kommer att minnas att du var en som fanns.