Hat

Han slog. Såg rött. Slog igen. All kraft bakom slagen. Hat. Det skvätte blod från en bruten näsa, men han fortsatte att slå. Hårdare. Slog. Tryckte på. Ville skada. Bryta sönder, döda. Ingen skulle någonsin försöka sätta sig på honom. Han skulle visa dom jävlarna vem som bestämde. Så kände han en hand på sin axel. Någon rykte i honom. Vad i helvete. Inte nu. Han ville fortsätta slå. Men handen var obeveklig. Skakade uppfordrande. Han hörde en röst men inte vad den sa. Var fotfarande uppfylld av ursinnigt hat. Ville fortfarande slå. Hårt. Men rösten var där igen. Tydligare nu.
-Vakna…
– Vakna, du drömmer mardrömmar…