Vaknar min vana trogen halv fyra på söndagsmorgonen. Det finns lite Coca Cola kvar i kylen så jag häller upp ett glas och ställer mig framför “mitt fönster” och dricker. “Mitt fönster” ligger i vårt kök och vätter mot öster där det bara finns djur den här tiden på dygnet, inte det vi kallar människor. I alla fall inte vad jag förväntar mig och definitivt inte dom som vandrar odöda bland oss. Dom andra bryr jag mig inte om just nu. Trött. Min dryck är söt, kall och god. Silverljuset spelar mellan träden där ute. Det är fullmåne från en helt klar kall oändlig himmel. Ljuset är så starkt att man skulle kunna tror att grannen har en strålkastare påslagen och har riktat den mot vårt hus. Men man ser lätt att det är månen som är upphovet till trädens skuggor. Just det här ljuset är inget vanligt ljus. Det är en blandning av svartaste natt och glödgande sol. Egentligen är det varken ljus eller mörker där ute. Bara både och på samma gång.
Senare när snön kommer så skall samma ljus få snökristallerna på grenar, på marken på dom få strån som sticker upp ur snötäcket att tändas och lysa med ett blått ljus som färgar allt i natten i ett iskallt överjordiskt magiskt blått ljus. Ett ljus för snöprinsessor att leka i och för iskungar att krönas i. Första gången jag såg det. Första vintern vi bodde här upp i skogen bara gapade jag och stod i flera timmar och bara njöt av det vackra. Men min Cola är slut nu och jag är fortfarande trött så jag drar mig tillbaks och vandrar genom en mörk hall in till sängen för att sova några timmar till. Söndagsmorgonsova.