Den sista biten. Ja ni känner alla till den.Den där biten som alltid blir kvar liksom. Den som möjligen halveras ett antal gånger men alltid ändå är existerar. Det spelar ingen roll om det är en enkel kladdkaka eller den finaste tårta. En bit blir alltid kvar. Runt den må det gå suktande, dreglande människor men den ligger där den ligger. Möjligen halverad då ett antal gånger som sagt. Det har något med uppförande att göra det här. Går alla ut ut rummet så kommer den att försvinna snabbare än kvickt. Oklart hur det går till.
Våra Amerikanska släktingar kallar den Faye-biten. Den yngste dottern Faye fick alltid ta sig an den där biten. Ett bra namn på något som tidigare inte haft ett namn och som spridit sig till vår familj också. “Jag tar Faye biten…” eller “Vem vill ha Fayebiten…” hörs då och då här hemma hos oss. Märk dock att detta inte händer så ofta, när det gäller bakverk här hemma. Mest beroende på undertecknads brist på karaktär. Ett bevis på det är jag att jag just nu sitter och äter tre kakor från en burk som vi i Lördags köpte avsedda för den hemmavarande sonen. “Vi köper en burk till sonen” minns jag att jag sa. Två kakor kvar nu och inte är det sonen som har tagit dom övriga. Med två kvar så är det är nu den verklige kampen från min sida börjar. Oklart om jag klarar den.
På arbetsplatser som befolkas av tekniker är det här däremot aldrig ett problem. Några Fayebitar existerar aldrig. Där kan det vara två bitar kvar och så kommer den sent insläntrande programmeraren, som dessutom vaknade för en timme sedan, och tar båda två med förevändningen att han inte åt någon frukost. Där skulle man kunna tror att mängden godsaker skulle kunna ha en mildrande effekt på åtgången. Men jag lovar, två tårtor ersatta med fyra kommer inte att påverka det hela nämnvärt. Det finns nämligen en mängd nyvakna programmerare som inte han äta frukost i världen. Fler än vad man kan tror. Verkar stå i något slags exponentiellt förhållande till den utbjudna mängden. Tjoff så är allt uppätet oavsett. Inget att göra något åt.
Nu skall jag gå upp en sväng. Tar jag en av dom där kakorna som är kvar så är dom ju inte slut. En Fayekaka kvar liksom. Till sonen. Eller hur?