Korpen kraxar från berget ovanför vårt hus när vi kommer hem efter promenaden. Det är ändå något speciellt med korpar. Något fornnordiskt mystiskt på något vis. I alla fall sätter det mig omedelbart i en sådan stämning. Förväntar mig att se vikingar på stigarna och vikingaskepp med randiga segel på sjöarna. Jodå det är filmversionernas vikingar som sitter där i huvudet med hjälmar och allt.
Korpen är ju annars en skygg gynnare som inte gärna går in allt för nära samhällena. Vi har ju skog upp till Östersund åt ena hållet, en sisådär tjugo mil, så här syns den rätt ofta ändå men i år antagligen intvingad liksom räv och ugglor pga bristen på mat. Väldigt lite möss i år. Precis som det brukar vara ett år efter en toppopulation.
Talgoxarna började knacka på fönsterrutorna i helgen. Ett säker hösttecken. Såklart vi fyllde på fågelmaten. Lättpåverkade som vi är. Massor av fåglar direkt.
En stor, svart älg med ståtlig krona på vår promenadväg. Tittar lite nyfiket på älgars vis, länge och intensivt innan den bestämmer sig för att vi varken är en älghona eller värda att jaga bort. Luktar starkt av brunst när vi går förbi. Ännu ett hösttecken.
Gula björkar. Sådär neongult intensiva i sina färger. Lönnarna mer åt rött men också dom med gula intensiva inslag. Skogen lyser. Trädgården lyser. Himlen är blå och luften är hög och lätt att andas. Det är helt enkelt oslagbart. Också skönt att finnas ute på landet. Känner ro i själen.
Snart ligger alla löven på marken. Melankolin tar över. En skön blå känsla att bara ge sig hän över och gotta sig i. Vi har redan börjat tända de värmande björkvedbrasorna i den öppna spisen. Njuter lite av variationen under det Svenska årsvarvet. Det är gott att leva.