Hör Elisabet Höglund berätta om beskedet om en tumör på bukspottskörteln och dödsångesten. Själv vet jag inte hur man skulle reagera på just ett sånt besked. Men jag vet i alla fall några saker jag skulle göra om det kommer.
Först skulle jag skriva ett långt brev till mina barnbarn. Dom som inte finns ännu. Det skulle bli det bästa brev jag någonsin skrivit. Skrivet för hand såklart. Om jag inte får träffa dom och lära känna dom så skulle i alla fall dom få en chans att lära känna mig och mitt innersta väsen. Kanske skulle jag ordna så att det levereras först när dom växt upp. Kanske när dom är trettio.
Sen skulle jag leta upp det där fiket på Hornsgatan och ta en kaffe och en färsk syltmunk och bara sitta där och finnas en lång stund. Ta en påtår. Vandra i Stockholm. Upp mot Söder. Se ut över den vackra stan. Lunka efter strandvägen ut till på Djurgården. Äta en glass om det är årstid för det. Gå tills benen värker. Sen ta bilen hem över Dalarn, Mora, Orsa och ut i skogen igen. Köra kontemplativt inte bara för att komma hem.
Sen Hylströmmen såklart. Forsen i Voxnan. Dånet av tonvis med vatten som kastar sig utför stupet. Som tröstat mig så många gånger förut. Det är hit jag åkt när jag var ung och ledsen och här har jag suttit ensam och funderat. Blivit tröstad när jag känt mig oälskad och ensam i en stor, stor värld. Här skulle jag sitta länge och ta adjö av dom kala klipporna och det forsande vattnet. Känna tacksamhet över ett liv som ibland varit hårt men som jag älskat och uppskattat varje minut av.
Sen havet. Hölick. Vem kan få nog av vatten. En dag ute vid klipporna längst ut vid fyren med frugans potatissallad och något annat gott att smaska på. Om det nu går på grund av årstiden. Annars påpälsad med alla kläder man kunde hitta. Stå där och se ut över livets ursprung. Känna kraften från vattnet och känna att här kunde man dö nu på en gång och ingenting skulle fattas en.
Och sen vara redo. Jag har gjort det jag velat i mitt liv och jag har betalat priset. Där står jag inte i skuld till någon. Kanske skulle jag skriva en sista låt bara för att jag kan och fortfarande är en av dom levande.