Jag blev gravägare under veckan. Fick ett gravbrev som garanterar mig rätten till en grav där min Morsa och Farsa ligger. En fin plats där dom har rätt att ligga i lugn och ro fram till 2033. Själv är man då 77 år om man själv lever. Känns osannolikt att det skulle bli så. Lång borta känns det som. Men om sånt vet man inget. När man var barn kunde man inte fatta att man skulle leva till år 2000.
Fick beslut på att jag får A-kassa i veckan efter mängder av inskickade blanketter och dokument. Vi är ju lite extra suspekta vi företagare. Att få A-kassa lättar upp såklart. Känns konstigt också. Jag har aldrig varit en del av det Svenska trygghetssystemet tidigare. Företagare har ju stått utanför tidigare. Tacksam såklart. Men vill såklart ha jobb. Sitter mest och kodare mellan jobbansökningarna. Det enda sättet att överleva detta mentalt. För det tär ändå på självförtroendet med alla “platsen är tillsatt med annan sökande” eller ännu värre “inga svar”. Där skulle man ju inte vilja jobba ändå känns det som. Konstig människosyn att inte ens svara någon som är intresserad av ens företag/organisation.
Har sökt en näringslivsrelaterade jobb den här gången eftersom jag tycker jag har rätt mycket erfarenhet och stort intresse för det området. En egen företagskonkurs borde ses som en merit inom detta område och det skulle varit kul att hjälpa andra under som här sista yrkesverksamma åren. Försöka få saker att hända. Entusiasmera. Men blir varken näringslivssekreterare i Ovanåker eller Näringslivschef i Orsa eller Ljusdal och inte heller UF samordnare osv. Så jag får väl tänka om. Men det finns ju inte så mycket att söka. En snart 56-årig programmerare! Vad fan är det att ha? ;-/
Jag får förfrågningar varje vecka om mina grejer men har ju firman vilande nu när jag söker arbete så jag kan inget sälja. Någon har föreslagit att jag skall satsa på Crowdfunding och köra igång igen men för att lyckas med det krävs det att man har vänner och kan bygga någon slags popularitet. Har aldrig haft endera. Så det känns helt döfött att ens försöka. Det är världens BlondinBellor som lyckas i den världen. Vi lever ändå i en “enmenings” och “läs bara rubriken” tid. Jag är en dinosaurie som behöver fler rader. Tyvärr!
I helgen väntar studion. Åter varmt och skönt där och jag känner en längtan starkare än livet att få krypa in där och leka av mig. Där hämtar jag kraft och energi för att orka leva. Jag gör min musik precis i nuet. För just då och där existerar ingen tid. Precis som det alltid är när man är på rätt ställe och gör det man måste. Där och då är jag den ende lyssnaren. Den ende som musiken skapas för. Just nu finns inget bättre och jag behöver det mer än något annat. Men först till Edsbyn och Bollnäs. Handla lite mat, uträtta lite ärenden och köpa en Single Malt. Ha en skön helg alla! Ja, i alla fall ni som läser så här långt…