Skrivbordet. Oj vad det har knappats här genom åren. Observera det obligatoriska ljuset. Tittar till på det ibland för att minnas att det faktiskt finns viktigare saker än ett fungerande dataprogram. På dagarna en fågelmatare utanför fönstret som påminner om samma sak. För just detta har inget värde egentligen. Däremot är själva processen, problemlösandet, hopplockade av ett system nödvändigt för att överleva. Det, en whisky då och då och mycket musik är grundpelarna för att hänga kvar. Familjen också såklart. Här framför skärmarna skulle det sitta fint att sluta en dag också. Bara tuppa av mitt i kodandet av någon ny skojig algoritm. Den skulle inte ens behöva vara klar. Men med det är det ingen brådska om jag får bestämma. Men bestämmer sånt gör vi ju inte heller vi människor. Vi kan bara leva fullt, halvfullt eller inte alls tills det är över. Lyckliga är vi som inbillar oss att det finns saker som vi måste hinna med innan det är dags. Sen må världen förstå eller inte.