Det blåser. Men den lösa plåten sitter kvar. Vinkar i vinden. En riktig kämpe. Ja jag borde gå upp och befria den som belöning för god kamp. Men är för feg. För högt. Man kan dö. Vill leva.
Jag sitter och väntar på att kaffet skall bli klart. Det puttrar, fräser och luktar gott. Strax så rinner det ner i min strupe. Ut i blodet med giftet som väcker som socker. Söver sen. Så att man behöver mer gift. Men bara lunchkaffe här. Resten av gångerna blir det te när det skall hällas varm vätska ner i halsen. Morgon och kväll. Bergamott är min vän.
När kaffet är klart dags att vara pick-and-place maskin, Det går sakta när ocoola gubbar är det. En riktig maskin står högt på listan. Dyr. Men om sanningen skall fram så behöver jag väl ingen än. Ocool gubbe duger. Ja man skulle kunna skriva suger där. Om man inte passat sig. Men det fungerar. Timpenning är inget man tittar på som företagare. Hur man än räknar så ligger de flesta företagare långt under lägsta löner. Ja fast de kanske tjänar bra pengar just nu så finns det år av 16h/dag på skitlön som också skall tas med i beräkningarna. Det krävs passion också. Annars kan man lika gärna skita i det.
Citronträdet står i biblioteket och längtar ut. Det som vi har kidnappat. Placerat i en värld det inte borde behöva finnas i. Men vackert. Jag brukar smeka det med mjuka fingrar över stammen, bladen och de gröna citronerna så fort jag kommer åt. Som en kärlekshandling. Vi längtar båda söderut. Vill känna salt från havet i vindarna. Ja det har vi gemensamt. Men vintern har varit svårt mot citronträd ståendes inomhus i bibliotek. Sol och värme behövs det nu. Massor. Så att det får komma ut på grönbete. Men vintern har varit svår på mina pelargoner här på kontoret också. Aldrig har så många dött. Har haft svårt att få fart på sticklingar med. Det som brukar vara så lätt annars. Det var något med o-liv och den här vintern tydligen.
Nöter vägarna med mina skor fortfarande. Längtar ut i skogen. Vill sitta vid en skogsjö och bara lyssna på tystnaden. Fast helt tyst är det såklart aldrig. Storlommen, prasslet i buskarna, klucket av små vågor mot stenen som man sitter på. Ja det där är tystnadens ljud. Ljud som inte tar sig in i ett huvud som befinner sig i lugnet bortom allt. Jag där kan jag sitta en stund. Tills myggorna blir för svåra eller till kvällen kommer eller tills hungern griper tag i mig. Jag och stenen, himlen och sjön. Tillsammans som pusselbitar av universum.
Just det där lugna är motvikten till stans larm. Ja och jag älskar båda på samma sätt. Det lugna behöver jag för att överleva. Det vill jag ha som grund i mitt liv. Staden får stå för det andra. Tillsammans blir det jag. Precis som med jobb och vila. Jämvikt igen. Jag kan sjunga jämviktens lov tills ni skrikandes ber om nåd. Tigger mig att sluta. Gör kanske det. Men det är bara att sluta läsa orden. Du bestämmer det. Inte jag. Jag bryr mig inte. Jag har för länge sedan gett upp