Lövsångare sjunger i varenda buske när jag går min promenad här på morgonen. Oansenlig men vackert sjungande och allt som en Idoldeltagare aldrig blir. För mig njutning. All denna sång. För andra oväsen. Perspektiv igen. Det är ändå ingen skillnad mot hannarnas kåta vrål på Stureplan strax efter tolv en fredagskväll. Syfte och mening är detsamma. Livets fortlevnad. Perspektiv. Man väljer hur och vad man vill se på saker. Inget är sådär enkelt som man kan tro vid första anblicken och de finns väldigt få sanningar.
Jag pratar länge med en journalist på lokaltidningen under veckan. Tackar nej till en intervju. De är enklare att tacka nej till de nya journalisterna. De gamla rävarna, som är borta de flesta nu, står man i tacksamhetsskuld till. Ja till var och en av dem. Där var det fel att säga nej även om jag börjar så varenda gång då också. Men lättare nu alltså. Skriv om mitt företag hur mycket ni vill. Men inte om mig. Aldrig mer om mig.
De har blivit så Aftonbladet och Sveriges radio och tv starstruck de nya. Ja DN och Svenskan imponerade också. Jodå allt som sägs där är bra. Välkommen sprid ditt ord här hos oss också. Prata gärna skit om oss som bor här. Gör det. Du jobbar ju på Aftonbladet eller har synts på TV. Du måste ju veta ALLT. Åhhhh.. härliga.. underbara… upphöjda… du… Det är så underbart att finnas i din närhet… ohhhhhhhh du store. Att ha din mailadress. STORT! Du som befinner dig närmare han/hon/det/gud än oss andra. Att tant Agda sett den första Koltrasten i år… “åhh så löjligt!”. “ha ha ha ha”- Säger dom. Tycker dom. Låtsas dom. Missar det som egentligen är det stora. För att få vara med. Och tror att det är sanningen. Bara för att dom har valt ett perspektiv uppifrån himlen. Från en plats nära han/hon/det/gud.
Men några bra finns det såklart numera också. De är bara så svåra att hitta. Någon har jag faktiskt hittat. Men skit i samma de är ändå ett utdöende släkte. Ja i den form de finns nu. Det är dags att sätta på sig servitörsuniformerna igen. Lära sig att serva mänskligheten som förr och inte sitta på höga hästar och vara stjärnor utan mening och egentligt budskap längre.
Men jag gissar att den nye store skalden som förr levde på att en och annan redaktör såg det stora i hans ord inte längre har någon chans att få ihop en krona för dagen längre. Man filtrerar bort den nya Evert Taube eller vem den där unge mannen eller kvinnan nu kunde blivit om någon tagit in ett enda av de där små inskickade sakerna som olästa åker ner i pappersinsamlingen. För att de inte sas av någon som jobbat på Aftonbladet, synts i TV, hörts i radio, varit upphöjd. Struntmänniskor! Man blir aldrig något själv om man bara följer andra.
Den gode PO Tidholm skriver upprört till mig när jag kallar honom sandwitchman, undergångsmålare, för att han skriver hyllad spaltmeter efter spaltmeter om Norrlands nedgång och fall. Det är så enkelt att svartmåla och interpolera kurvor som går raka vägen ner mot helvetet. HURRA ropar såklart alla. HURRA han ser oss där uppifrån. HURRA det håller på att gå åt pipsvängen för oss. Jippie. Så bra skrivet! Så jag uttrycker att jag inte tror på det där. Att de där sandwhichmännen, ja han är en sådan, med sina undergångsskyltar har kommit och gått genom historien utan att undergången en endaste gång har kommit till oss. Jag svamlar skriver PO. Säkert har han rätt. Men när det gäller ickeundergång för Norrland så har han fel och jag rätt. Vågorna kommer och går. Tiderna förändras. Vi lever i urbaniserings tid. Har gjort så under hela 1900 talet. Men undergång och fall. Icke!
Men nu var jag stygg igen såklart. Man skall vara snäll mot de upphöjda. De är ju så konstnärligt känsliga till skillnad mot oss andra hårdhudade här nere vid marken. Vi i massorna. Flera av dem kan till och med stava till “parnassen” och vet vad det betyder. Ohhhhhhhh!!!!! Ja jag skall bli snäll. Lite. Men kan såklart inte sluta svamla. Just det kan jag inte hjälpa. Han/hon/det/gud hjälpe mig för den oförmågan. Att aldrig kunna sluta svamla i tid och otid.