Vedstaplar och knutna nävar.

Gubbarna och deras ved. Helig tid. Tid som inte riktigt börjat ännu här uppe. Men en motorsåg vrålar sedan en dryg vecka tillbaks igång någonstans i byn vid halv sex varje morgon. Man kan tänka idiot där där man ligger i sängen och försöker sova. Men det är såklart bara stolthet eller en elak fru det handlar om. Ja man sa alltid det. Ju större och finare vedstapel man hade ju elakare fru hade man. Om det är sant eller inte och undersökt och bekräftat skall jag låta vara osagt. Men nog har mer än en gubbe gått ut och huggit ved istället för att stannat inne och trätat i oändlighet om något känsligt ämne alltid. De där högarna är alltså egentligen stora knutna nävar upplockade ur frustrerade mäns fickor.

Jag är säker på att det kommer kurser för kvinnor i det där också snart. För deras antal på vedbackarna är få och jämlikheten pockar på. Här liksom i styrelserummen. Skall alla göra samma sak med mikrometer som måttstock finns det inte längre någon ursäkt att inte stå där ensam eller jämte sin man. Den frustrerade knutna nävens liknelse faller såklart i samma ögonblick och mordstatistiken går drastiskt upp här ute på landsbygden. Bäst att låta det vara som det är med det där. Ibland skall man låta bli att utmana ödet.

Själv får jag avstå veden. Skälen är tre. K är för snäll. Det skulle behövas 125 kubikmeter per år för att värma den här kåken, Tiden, tiden, tiden. Man bör bliva vid sin läst om man kan vara vid sin läst. Ja 125 kubikmeter är mycket. Man skall in med ungefär en kubikmeter per dygn under eldningsäsongen här på kullen om man skulle ha eldat med ved. Men en kamin skall jag ändå få på plats här på kontoret. En som hjälper till med uppvärmning av kontor och resten av stor fastighet och sprakar rogivande och inspirerande under kalla vinterdagar.

Men här har alltså inte kapsågarnas sniiiiiiiiitt..tt sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  sniiiiiiiiitt..tt  börjat höras riktigt än. De kommer under maj.  Hörs varje dag i veckan från tidig morgon och till sen kväll, som det säkrast av alla tecken på att våren verkligen har nått fram på riktigt hit till Hälsinglands tak. Det läggs ansenlig möda på det här och det sparas in ansenliga mängder kronor i uppvärmingskostnad varje år, så nog är jag ändå aningen avundsjuk på dessa gubbar som står där på vedbackarna utanför sina små hus och gör sig av med ilska och frustration i svett och möda och med svällande muskler sparar pengar och samlar i sina lador för svårare tider.

När sågandet och klyvandet är avklarat byggs det vedstaplar. Vackra och fula, höga och låga, runda och fyrkantiga. Det vägs och beräknas. Man skall ned till trettio procent i fuktighet. Surved luktar illa och är oeffektiv. Koka vatten är inte meningen med det hela den där jobbkedjan. Ja sen så står de där, vedstaplarna, under sommaren liknande miljonprogrammens höghus med fritt boende för allehanda insekters avkommas somriga uppväxt. Ett inte riktigt beräknat syfte med vedstaplarna men likväl fullt fungerande och behövligt syfte. Senare under höst och vinter verkar de som säkra och skyddade boningar för diverse småkryp de där staplarna. Miljarder är de humlor och fjärilar som klarat vintern tack vare landets vedstaplar. Tack älskade gubbe sjunger de alla när de flyger ut i ljumma vindar under solen för att förgylla sommaren och göra allt det där som insekter gör.

Men det är klart sen finns det värmeväxlare och långa promenader också. Eller fjärrvärme. Då behöver man inte fundera ett dugg över sånt där. Inte alls faktiskt.