Ibland var det för enkelt. Då. För länge sedan. Sångaren fick tjejerna. Det gjorde gitarristen också. Trummis och basist fick gå hem ensamma. Oftast. Nästan alltid. Men det som också var en sanning var att trummisen och basisten ofta var de bästa människorna. Kapen. Men ingen brydde sig om det. Det var solens ljus man var ute efter. Att få sola sig. Att bli föremål för avundsjukan från vänner som också ville finnas där nära solen.
Att sångaren och gitarristen sen var självupptagna skitar och egon, inget att ha helt enkelt, det brydde sig ingen om. Jag sjöng ju och spelade gitarr själv, så jag borde veta. Eller hur?
Man känner igen så mycket av det där när man ser “Så mycket bättre”. Människor som verkar vara hur goa som helst men som om man hamnar med dom privat i ett rum utan tv kameror och publik är odrägliga idioter. Det kan vara hur sexigt som helst på TV men och på scen men som en i närheten till de här människorna blir du bara en som är bränsle för att de skall lysa. Välj, tråna efter, någon annan istället som ger dig bränsle så att din egen sol kan lysa sig starkare.
Ja jag vet. Det spelar ingen roll vad man säger ändå. Det är och fortsätter att vara sådär enkelt i evighet amen i alla fall. “Dannyarna” och “Jillarna” kammar hem vinsten. De runt dem gör det inte.
Skiter jag i.
Såklart.
Gillar programserien “Så mycket bättre” gör jag hur som helst. Nästa gång Kenneth Gärdestad. Jokern. Den mest underskattade låtskrivaren (japp text) i Svensk musikhistoria någonsin. Som först nu på senare tid rönt den uppskattning han förtjänar. Ett exempel om något på det jag pratade om här ovan. Kanske det bästa exemplet. Jag hoppas att programmet handlar mer om honom än om Ted. Ted har fått sitt. Välförtjänt såklart. Ja och han kommer få mer. Men han är död. Kenneth lever. De levande först. De som också blir döda sen.
Deras far var Kronofogde förresten. En riktig skit sas det. Kanske var det inte sant. Men vad vet man.
Här i huset har den anglosaxisk veckan börjat. Inledd med lite julstädning visserligen, inledd redan igår faktiskt, vi är tidiga i år. Men vi har börjat åka, har startat resan mot helg igen. Lugn det är snart fredag igen. Shoooooooppppppp, säger det bara. Sen går det lika snabbt så är det jul, och slut på jul och ett nytt år och påsk och midsommar och sen virvlar det på. Man får håll sig krampaktigt fast i det där framrusande om man skall hinna med.
Men vi helgar alltså inte vilodagen. Det där religiösa tramset. Livsbegränsningarna kan fara åt helvete. Är man uppväxt i Edsbyn, har man set den religiösa skenheligheten på nära håll, ja då blir man sådan där.
Här skall programmeras from nu till midnatt. Ungefär så länge. Eller i alla fall tills jag blir trött. “I have a dram” sa Martin L. King. Japp, det har jag också. Min är kanske inte lika hyllad. Må så vara. Man skall stå där längst fram i ljuset för att få sina idéer hyllade också. För att få klappar på axeln och pengar att jobba vidare för. Men det finns liksom ingen koppling mellan det där och hur bra en ide är. En del fattar inte det. Aldrig någonsin i hela sitt liv. Andra gör det tack och lov. Mig spelar det där ingen roll. Jag tror. Kanske just för att jag en gång i tiden var den där sångaren och gitarristen. Det som är alldeles, alldeles för enkelt.