Dags för ocoola gubbar att ge sig för dagen. Där ute blåser friska vindar. Det friskar i. Laddar för ännu en Annandagsstorm kan tro. Här inne är allt lugnt. Tror jag. Men vad vet man. Mitt sinne är i alla fall lugnt. Bara en svag oro finns där inne. Den som har följt mig några decennier nu. Den jag är van vid. Men ser bilder från Mosul. Barn. Granatbeskjutna. Mina problem blir så små i jämförelse. Ändå kan jag inte göra annat än att förbanna världssamfundet för dess passivitet. Det är samma sak om och om och om igen. Ingen hjälp eller också kommer den där hjälpen fram för sent. Man vill ställa in julen. Eller bli han/hon/det/gud och rensa upp. En gång för alla. Men man kan antagligen be sig hes för att ett gudomligt ingripande utan att det händer. De religiösa har väl för egen del nog med önskningar om guld, framgång och fina julklappar till sig själv och sina egna. Jag suckar. Därför att jag inte kan annat.
Men ger mig. Den första anglosaxiska dagen den här veckan avklarad. Jag har inte helgat vilodagen. Kan alltså vänta mig ett straff av han/hon/det/gud således. Antagligen. hela den där skiten är så dumt att man bara vill rusa in i kyrkorna och riva ner och bränna upp. Men då skulle man ju bli lika dålig som de som byggde dem.
Men inte jag. I alla fall inte idag. Jag går ner i källaren och fyller upp med pellets, tömmer komposthinken, vandrar upp och greppar min bok, Malmö 1945. Underhållningselände. Som om inte nyheterna om världsläget vore nog.
Godnatt världen!