Jag läser utkastet till svärfars dödsruna. Jag blir alltid lite nedstämd (hmmmm där var det igen) av de där runorna. Ja de handlar ju om liv som tagit slut såklart, man skall såklart bli nedstämd, det är själva meningen, men de berättar också om ett liv. Ett liv reducerat till några få rader. Jag kan inte låta bli att tänka varje gång över hur mycket mer ett liv är. Hur mycket mer det finns där mellan raderna. På gott och ont.
Den här bloggen t.ex.. Den säger ju en hel del om mig. Nästan sanningen rent av i visa stunder. Hur skall man kunna reduceras till 500 ord? Det går såklart inte. Så om bloggen blir kvar när jag är borta så finns den ju den där runan och gravstenen. Man kan fortsätta spotta på mig om man vill. Eller skriva “tjena” i kommentarerna om man känner för det.
Familjesidorna på en tidning är ju dessutom längst ner i hierarkierna. Man får ofta börja där helt enkelt när man är ny. Ja till och med jag har skrivet en runa som praktikant på en ortstidning. Så illa är det. Egentligen är det konstigt. Jag menar födslar och dödsfall tillhör väl de viktigaste händelserna i våra liv. Det borde vara den bäste skribenten som tog hand om det där. Inte den mest oerfarne. Kan man tycka.
Men det är som det är. Här på bloggen har ha skrivit nog med dödsrunor. Det är dom som är de mest lästa av allt jag skrivit. Jag vill inte skriva en enda till om jag slipper.
Tio grader kallt. Egentligen elva. Beror var man mäter. Skjutsar ner K. Hon har långdag. Bra att dra runt bilen ett varv också. Tänker jag. Fyller fågelmat när jag kommer hem. Den ljusare av våra ekorrar tittar nyfiket på mig och skuttar iväg. Jag ler. Precis som jag ler åt de otåliga talgoxarna i den gamla damen (körsbärsträdet). Jag vet att avsaknaden av en fågelmatare på gården hos någon som har möjlighet att ha en säger något om den människan. Det är inget bra.
Sen pellets. Det är uppsjuntat. Hulken suger i sig. På torsdagsnatt väntar vi oss under minus tjugo. Januariväder. Som det skall vara. Februari brukar inte vara sämre. Men sen så. Hoppet igen. Efter Vasaloppssöndagen.
Storsonen visar sig vara ett suveriarbetarämne av hög magnitud. Jag vill äta en macka efter att vi julhandlat. Pellets har levererats. De vanliga tre pallarna. Han vill börja direkt. Så jag tuggar i mig mina mackor. Kommer ut. Då har han lastat in två pallar redan. En bedrift. Men han har alltid varit sådan. Vrång. Kraft att förflytta berg när han vill. Ja och han kommer att göra det en dag. Det vet jag ju. Imponerad av matematikersonen blir jag i alla fall. För mig tar det dubbelt så lång tid. Men en far skall såklart vara imponerad av sina söner. Hur skulle det annars se ut? Men resten får i in med gemensamma krafter. Känns bra det också.
Fast egentligen ogillar jag offentligt skryt om barn eller barnbarn. Jag har haft så många vänner genom åren som har lyft fram sina barn, burit dom så de hamnat först, höjt dem så de hamnat högst, hjälpt dem så de blivit starkast. Kanske är det där rätt egentligen. Men det är också lite att lyfta sig själv med hjälp av sina barn. Jag älskar mina barn. Ovillkorligt. Finns här om jag behövs. Sina liv måste de leva själva.
Min prostata skriker efter värme. Vill inte sitta på en till kall bilstol till. Det är alltid den värsta tiden såhär års. Men såklart bara ett till ställe det gör ont på. Jag närmare mig den där operationen ett steg varje år. Så länge det går kämpar jag på. Behöver bara säga go så opereras det. Men sittpinkar som en riktig karl. Går upp sju gånger om natten. När det är som värst. Fast däremellan är allt OK. Molande “onska” kan jag plocka bort med koncentration på annat. Alltihop är mest irriterande.
Nu en kopp kaffe. Sen platsjournalen. Sen får livet gå på som det gör för det mesta.