Snöfall, ett helt normalt snöväder, men pressen ropar ut “SNÖKAOS” med sina stora rubriker. Jag undrar hur många snöfall av dagens kaliber jag varit med om i mitt liv. Många är det. Bra några få har fått mig att höja på ögonbrynen. Dagens gör det inte. Såklart. Det räcker liksom inte med det vanliga längre. Det måste vara kris eller all time high. Vardag går bort. Den som den här bloggen handlar om. Ja och kanske går vardagen bort med rätta, vad vet jag. Men större delen av mitt liv har varit och är vardag. Jag är ganska säker på att det gäller de flesta andra människor också. Till och med Mick Jaggers liv är mest vardag om man orkar titta efter.
Snön dämpar alla ljud. Tystnaden blir kompakt. Någon talgoxe eller annan småfågel hörs ibland. Men mest uttalad är tystnaden. Ja och den som sist gick efter den här vägen var jag själv när jag gick efter den igår. Bara det. Tyngre såklart att gå blir det efter hand som snön lägger sig. Det blöta tränger genom skorna, de som har en stor glipa, letar sig in till strumpor. jag hatar att bli blöt om fötterna. Ändå är jag alltid det.
Jag går förbi kyrkan den som inte längre är min. Jag har för länge sedan lämnat. Byggd för att ära han/hon/det/gud, använd av de som tror, eller av dem som bara vill ha tröst när den inte gå att finna någon annan stans. Kyrkogården där grannar ligger. Andra man lärt känna under åren här uppe. Själv vill jag alltså inte ligga här. Floden skall bära mig ut i havet. Hem. Om det går. Det måste gå.
Mitt emot kyrkan ligger prästgården, i början av alle’n som går mot kyrkan klockargården. Systrarna från förr som fascinerar mig så mycket tjänade piga där i varsitt hus innan de utvandrade till Amerika. 1882. Ella och Britta. Vilket mod. Hade de ens sett Söderhamn? Men Gävle, Liverpool, New York. En till s:t Paul, Minnesota. En till…. Ja ingen vet vart Britta tog vägen. Men de var fler syskon såklart. Nils Olof som blev min farfarsfarfar, Karin som jag inte vet ett dugg om. Marita som jag inte heller vet ett dugg om. Men Kerstin. Hon som gifte sig med en smed från Värmland. Deras ställe åker man förbi när man åker till eller kommer från Edsbyn. Många barn blev det där. Fattigt. En smed som söp hårt sägs det. Karl Andersson. Ett rejält namn. Jodå jag vet andra här i byn som härstammar från det stället. Som blev kvar. Som aldrig åkte härifrån som farfar gjorde 1907. Stockholm såklart. Dit vi alla åkt i min släkt och många stannat ett helt liv.
Jordbruksverket håller reda på glesbygden. Eller landsorten. Bara det är fel såklart. Det borde vara tillväxtverket eller framtidsverket eller nu-jävlar verket som jobbar med landsbygdsutveckling. Men nu är det i alla fall Jordbruksverket. Enligt deras statistik har de 165 kommuner som räknas som landsbygd ökat med 230 000 personer sedan 1950. Stockholms kommun har under samma period ökat med 180 000. Bara de senaste åren har landsbygden ökat med 75 000 personer något som dessutom tilltagit de senaste året. Japp extrem landsbygd förlorar, men inte småorterna och småstäderna. De blomstrar. Tänka sig!
Nu är Storstockholm och Mälardalen såklart det man skall räkna och jämföra med. Men ändå. Ingen minskning. En ökning. Så sluta prata strunt.
Var fjärde särskoleelev får jobb. Bra tycker jag. Man kan notera att de har lättare att få jobb än många Losbor. Vidare tankegångar åt det hållet håller jag mig borta ifrån.
Los förresten. Här skriver alla Loos numera. Av oklar anledning. Men ingen som knappar in Loos på GPS’en hittar hit såklart. Men det är visst stort och viktigt det där. Är förr. “Förr var bra”. Fast inte ens det är ju sant såklart. På ren vrånghet skriver jag såklart “Los”.
Men sten på sten. Man får inte glömma att det är det som gäller också för den här dan.
