Torrbullesemla

Jag sitter där utanför Coop och tar en kaffe med… gissa… en semla såklart. En torrbullesemla är också en semla. Inte ens cappuccino är speciellt god. Men det är billigt att fika här så vad kan man mer begära. I alla fall begär inte jag mer. Det duger. Med råge.

En timme att sitta och titta på folk. Underbar sysselsättning för en som för det mesta annars sitter själv. Visst jag sitter själv här också. Allt annat vore ju otänkbart, men det är som det är med det. Det är det här med att iaktta människorna som är min hobby, en del av livets glädjeämnen. Mycket folk passerar här och alltså är platsen den bästa för människoskådning. Ansiktena är som skrivna böcker, rörelserna i dans och haltande, kläderna för att skyla eller för att lyfta fram personlighet och min fantasi gör att jag raskt har historierna klara om de flesta som rör sig där runt serveringen.

Mannen vid  bordet mitt emot för en dialog med sig själv. Snart är jag väl där själv. Det är ändå inte så stor skillnad på att tänka högt eller låta tankarna komma ut genom munnen ocensurerade. Men han sitter där större delen av tiden jag sitter där den gamle mannen. Vi två, två underliga gubbar, kufar,  på ett coop-fik ute i ingenstans.

Mormor och morfar med svärdottter och barnbarn, kusinbarn slår sig ner bredvid mig. Behöver stolarna från mitt bord också. Jag blir nästan en del i deras fikastund. Men hej till varandra säger vi såklart inte. Men heja för deras otvungna sätt mot/med varandra och barnen. Hurra. Tänk att det kan fungera så!

Den svarte, äldre mannen som sitter där ensam skulle jag vilja prata med. Jag känne at han har en historia jag vill höra.  Men språk och respekt står emellan oss. Men hans historia är säkert intressant. Jag hinner inte längre än så i mina funderingar över honom. För Hassan slår sig ner. Kurd från Turkiet. Kan lite Tyska. Vi “pratar” en stund. Han har inga pengar. Jag bjuder på en kaffe och en räkmacka. Tror jag blir lite lurad där. Men det skiter jag i.

Jönsson, gammal reporter på “tidningen” hälsar. Jag hälsar på honom. Pensionär nu som alla de gamla reportrarna. Facebookreportrar har intagit lokaltidningens redaktion  numera. Jag känner en stor respekt för de där gubbarna (och gummorna för det var några sådana också) och jag tro att de kände en respekt för oss som de skrev om också. Både för ocoola gubbar och tant Svea som sett årets första Sädesärla.  Japp, tänka sig, där var ett “bättre förr”. Ja det tycker jag nog. Betyder nog att jag är gammal på riktigt nu. Men jag tycker att man så lättvindligt hänger ut folk idag, Först hänga ut, sen undersöka (vad är det här för människa?) och fråga frågorna (varför? hur?) liksom. Förr kände man människorna, hängde bara ut de som förtjänade det. Sen gillar då inte jag reportage av typen lokal B-radioman är tillsammans med B-såpadeltagare. Men kanske är just de nyheterna till för dem, de unga, som inte läser tidningen. Hur de skall få del av det där innehållet, eftersom de inte läser dagstidningar, fattar jag dock inte. Men det finns säkert något listigt uttänkt i det där.  Själv kräks jag över sånt. Men hejja Jönsson och hans gäng. Nu märkta av jävligt många cigg, sena timmar, stress och allt annat i tidningsredaktionslivet. Fast kanske inte Jönsson förresten. Han ser ut som han alltid gjort.

Men hem far vi såklart när K är klar med sitt. Låtsasjobb väntar. Sten på sten väntar. “Trampa på, hedman” säger jag till mig själv, sätter på kaffe, och kör igång utan att fundera mer på något endaste alls.