Joho, måndag och klar med delmoment. Alltså får man angripa något nytt i låtsasarbetandet. Detta samtidigt som det finns en hel oskriven vecka till förfogande. Det kan inte bli bättre. Älskar måndagmornar.
Ved beställes. Öppna spisar kräva ved. Frusna gubbar med.
Dom skall komma från ortopedin idag efter månader av odling. Det blir antagligen det vanliga. Man ser inget fel. Det hjälper inte en i det närmaste obrukbar högerarm. Axlar är komplicerade saker. Det blir väl “out in the void again” gissar jag. Man skall ha lite ont så att man vet att man lever är devisen. Jag har lättare med det onda än att inte kunna göra enkla saker som att dra igång en gräsklippare. spika, gräva, jobba ovanför huvudet. Men nu skall vi inte vara gnälliga. Nehej då. Man lever. Kan skratta.
Ute september. Träden börjar ändra färg. Det är egentligen inget fel på den här månaden. Allt lugnar ned sig. Det blir dessutom ganska vackert. Inget större fle på temperaturerna heller. Inte minus allt för ofta. Förresten är det september inne också om man tänker efter.
Fast höstmånad är väg mot vinter. Ja och jag har svårt med vintern. Det kan inte hjälpas. Eldningssäsong och allt det där. Det är ingen rolig tid. Men man bor ju här frivilligt. Man har möjligheten att dra iväg söderut. Såg att flyttfåglarna drog i stora skaror när vi var i Hudiksvall. Så återigen klaga skall man väl inte. Man får krypa in i sin kokong och sitta där och kura. Ja man skulle kunnat skriva “lida”. Men sanningen passar sig inte alltid.
Men jaha liksom. Är sugen. Så varför inte ta tag i det som fortfarande är oskrivet. Göra historia av det.