Skulle du följa mig?
Nej (och det med eftertryck) svarar du antagligen. Japp, tänkte väl det. Ja för jag tror aldrig jag varit med om att någon sagt ja. Så skäms inte för det alltså. Det är OK. Men…
liksom,
“Hörde du vilken jävla häftig ide Hedman hade, kom igen nu folket, här gäller det att vi följer med och hugga i”.
Nope, det där har liksom inte legat för mig. Det är en ickeegenskap hos mig. Ställer jag mig i framför stridsberedda arméer och ropar “framåt“, så är det jag som springer framåt och de andra, själva armen, står kvar och skakar på huvudet medans de suckar. Jodå. Men man vänjer sig. Man är ingen ledartyp. Eller hjälte.
Nej vanligare har däremot varit att jag framkastat min ide, mötts av den vanliga tystnaden, i bästa fall ser folk i alla fall ut som frågetecken, men vanligare är det alltså tomma döda blickar och tystnad som möter mig, sen en stund senare så kommer personen X med samma ide och alla rusar efter, självklart ropande halleluja, ha rent av hoppande fram. Ja och själv står jag förvånad kvar och ser dem vandra iväg efter den store X. Jo, lite sur också är jag allt där jag står där ensam kvar.
Ja, jag skulle vilja vara en sådan där person jag med. Det verkar så schysst och enkelt att vara en sådan. Feedback ger energi. Positiv feedback ger den i ännu högre grad. Jag är rent utav lite avundsjuk på de där personerna. “Lite” kan gott bytas mot “mycket” om jag skall vara ärlig.
Fast nu, när man varit med ett tag, lärt sig metoder för att överleva den där tystnaden och likgiltigheten för det man försöker att åstadkomma möts av, så rycker man väl mest på axlarna. Jag försöker sällan förklara vad jag gör längre. Eller berätta varför jag gör något. Eller hur det kunde bli om man gjorde si eller så. Jag gör det d’r jag gör ändå. Unnar liksom inte de där X personerna att få för enkla långbollar. Eller kanske snarare, jag ignorerar alla X.
Fast kanske är det bara inbillning allt det där. En vilja från min sida att verka ynklig. Eller något ditåt. Lite patetiskt sådär. Eller när jag tänker närmare på det, mycket patetiskt. Nope, man får jobba på. Lägga sten på sten. När det är klart det där bygget är det ändå till slut ett X som står där och tar åt sig äran för alltsammans. Man får alltså inte glömma att njuta av själva byggandet. I det finns själva överlevandet.