Man måste antagligen vara död för att inte uppskatta SpaceX uppvisning igår. Falcon Heavys vrålande uppstigning är en sak. Alla ingenjörer vet att det är så mycket som kan gå fel där. Känner med dem som jobbat med det här när det där kraftpaketet vrålar iväg. Glädjen. Stoltheten över att vara en liten kugge i det här. Sen landningen av de två hjälpraketerna. Som två ballerinor. Vackert! Hårets reser sig på armarna. Ja och ingenjörskänslan igen, hur mycket kan inte gå fel där? Hur känns det inte för dem som skrivit en kodsnutt för det där? Som avsynat ett elektronikkort som sitter i en av dem? Som kopplat en kabel eller som skruvat i en skruv. Team. Mot samma mål.
Så jag tittar såklart på livefeeden med The Starman sittande i sin Tesla. Spelar Bowie här också såklart. Vilka fantastiska bilder det skickas därifrån. Vackert. Kolla.
Ja den där bilen då. Amerikansk lekfullhet. PR. Tror du ingenjörerna på Ericsson skulle (öppet) göra något sådant? Nope! Den Amerikanska lekfullheten firar triumfer här precis som så många gånger förr. Det är härligt. Det är kul. Det är vackert och det är stort, seriöst och fungerande fast det också sker saker som sker med glimten i ögat.
Man kan göra jävligt häftiga saker och skratta på samma gång är lärdomen.
Heja!
Ja och David Bowie… han kunde väl inte hyllas på ett bättre sätt. Stort. Gåshud!
