Motorvärmare

Jodå kallt. Skall bli under tjugo inatt igen. Jag skall iväg i ottan imorgon. Motorvärmaren verkar ha gett upp. Det är inget kul alls. Skitvinter! Men går det så går det.

Men Vasaloppsöndag inom räckhåll. Hoppet. Ja om det nu inte är en ny istid på gång. Eller en liten dito. Som den 1867. Var jävlig nog. Isarna smälte till midsommar. I augusti kom första snön. Norrlänningarna fick ge sig ut på vägarna och tigga. Stockholmarna samlade ihop mat och nödpaket och skickade norrut.

Men så jävligt får vi väl hoppas att det inte blir.

I år vill vi ha en sådan där barndomssommar, en sådan som man mins dem, oregniga, finväderersdagar, bad, hett, glass, japp, vissa dagar så heta att man led och lider och svär över “värmehelvetet”. Det spelar ingen roll att man tror att man absolut inte kommer göra det nu, här, i kylan. Men i verkligheten var säkert barndomens somrar som de vi har nu.  När det gäller väder minns folk (vi) inte så noga. Åtminstone där verkar man/vi leva i något slags “nu”. Det är bra. Mycket bra! NU är bra. Nämligen.

Fast långt dit.  (Ja inte till “nu”, som ju alltid är väldigt behagligt nära). Men sommaren. Långt. Alltså. Liksom.

Ännu.

Fast har man tur går tiden fort.

Minns ni sommaren när det var fotbolls-VM i USA? Ja jävlar. Tropiska nätter. Till och med jag och K satt uppe och kollade fotboll. Åt körsbär, de sötaste den gamla damen någonsin presterat. Ett år att minnas. Till och med bronset glänste som guld.

Sotare här imorgon. Ännu en anledning att gå upp i ottan. Hulken får vila  någonstans mellan fem och sex och tills sotarmurre är klar. Ja minus tjugo ute – ni fattar. Men bra med sotning. Såklart. Det märks på ekonomin också. Även fast jag ekonomisotar själv också såklart. Det där är lite som en spabehandling det för Hulkar.  Hen blir på jävligt gott humör. Värmer med lite extra glöd några veckor efter det där.

Kan kanske behövas.

Kan man tro.

Jag ger mig där. Så mycket vettigt blev det nu ändå inte sagt här. Men det är som det är. Allt som skrivs här har ett helt annat värde om hundra år. Det där vardagliga blir helt plötsligt intressant. Svammel kan bli till guld om det bara får ligga till sig. Så hej på dig där borta framtiden. Här kommer en hälsning från förr. Japp, när vi trodde det fanns en framtid. Ja, vissa av oss. En hel del gubbar går här runt mig med undergångsskyltar också. Det skall jag villigt medge. Men dem går det att läsa om i närmaste tidningsarkiv. De spyr nämligen ur sig spaltmil. Alltid lika populära. Arkiv? För det finns väl sådana därborta i framtiden också? Eller är det framåt som gäller?

Ja guld… Fast fan trott. Liksom.