Jag försöker hitta en ingång till dagen. Tänder ljuset. Konsultljuset. Brygger mina fyra koppar kaffe. Jo, idag smakar det fullständigt skit trotts extrakopp. Men rutiner, man har ett gäng, följer dem. Mailen har hanterats. Inflödet har minskat under det här året. Det är faktiskt så sällan jag får ett personligt mail nu för tiden att jag bli upprymd i flera dagar när det händer. För att inte tala om telefonsamtal. Men som man bäddar får man ligga. Visst är det väl så? Det går att leva med. Såklart.
Men ingången gäckar mig alltså. Ändå finns saker som är hur kul som helst på andra sidan den där dörren. Väl där lycka. Men ibland hindras jag av “något”, det som vill ha mig kvar i den riktiga världen. Det är starka bojor. Som håller kvar de flesta utom de absolut starkaste.
Jag vandrar upp och letar fram ett par kanelbullar ur frysen. Tinar. Äter lite håglöst. Borde inte äta sånt nu, idag, den här tiden. Men det smakar gott. Kolhydrater stiger en åt huvudet. En stund. Förhoppningsvis kan man slinka in…
Men så blir det inte. Man sitter där fortfarande håglös.
Fast…
sen tänker man.
“Va FAN!”
men inte hjälper det så mycket.
Så jag skriver några ord i bloggen. Vräker ur mig mina frustrationen. Det hjälper såklart föga det heller. Allt jag gör är broadcasting ut i en eter som jag inte vet ett skit om eller tillhör. När dörren in till hemligheterna är stängd svider det där. Gör ont rent utav. Men host, host… liksom. Det är som det är. Man vänjer sig vid allt.
Men kanske finns det något på Aftonbladet att läsa? Eller på Hela Hälsingland? Eller på Twitter? Man kan snurrar runt på de där siterna ett tag. Låta livet gå. Spolas ner det i avloppet genom att läsa strunt. Ja… eller också skiter man i det där och går och lägger sig bredvid katten där uppe. Somnar. Skiter i det.
Man får fundera på saken. Göra storverk eller sova? Livsavgörande frågeställningar. Liksom.