…lite kryptiska saker i journalen. Hmmm….
Vi planerar att göra en seans 1. Vid operation ska vi ha med en liten såg samt revisionsmejslar och Smith–Petersen-cup samt Rush-pin för att gjuta en Spacer.
Kanske lika bra att man inte vet vad det betyder allt det där för då ville man väl vara med och kanske få in åtminstone en töjningssensor och en tempsensor där inne i leden. “Seans” förresten… hmm… tror inte jag ens vill tänka på varför det ordet är med där. 😉
Hoppas förresten att det inte är jag som skall plocka med de där grejerna… Får känslan att det här har dom inte provat förr. Spännande liksom.
Dagens sjukhusbesök med prostata i centrum gick som det gick. Matar på med en blå och en stor vit ett tag till och ser om värdena kan blir bättre. Ännu finns det hopp. Utmärkt läkare och personal.
8 replies on “Så dyker det upp…”
Spännande. Jag har läst på om min kommande operation.
Vid operationen görs en öppen lateral klavikelresektion med en liten oscillerande
såg och benfil.
Jag ser framför mig en fil och en sticksåg. Blir nog bra det här ….
Känns bra att man får sova och slipper se filmen efteråt. 😉
Japp, man sover gott medan de bänder, drar, skär, sågar, filar, borrar, skruvar och syr. 🙂
Verkligen imponerande!
Ja verkligen imponerande. Det är det där att vakna upp efteråt. Alltid oroligt att inte göra det.
Jag var väldigt orolig för narkosen första gången. Men nu tycker jag den är skön. Totalt utlämnad, kan inte göra något. Att inte vakna är jag inte orolig för men däremot är jag orolig för hur ont det skall göra i axeln efteråt.
Jag skulle nog helst vilja vara med och pilla. Egentligen. Samma när jag flyger. Just det där att man är utlämnad. Gillar inte. Icke!
Vara med och pilla vet jag inte. Men jag skulle gärna se hur det går till. Kolla hur den där sågen ser ut och fungerar. Trycka på lite knappar och kolla på alla maskiner. Skulle lätt kunna spendera några timmar i en operationssal och bara undersöka alla pryttlar. Synd att de är så otillgängliga. Men jag kollar mig storögt omkring och frågar ända till “sovmedicinen” kommer genom infarten. Sedan är jag tyst (hoppas jag) …
Jo ungefär så är det väl här med. Det närmaste jag kommit är att vara med när en av våra katter opererades. Två veterinärer opererar på kvällen och jag fick vara med. Mitt under operationen när de står där och gräver så ringer telefonen och eftersom de har jour ber de mig svara. Det är en mycket upprörd hundägare som har en hund som håller på att föda och det är komplikationer. Läget är allvarligt. Veterinären ber mig fråga olika saker och förmedlar sedan instruktioner i lugn ton. Allt det här görs medans operationen av vår katt fortsätter. Tar en massa tid. Hundägaren är nervös. Veterinären lugn. Jag blir lugn av veterinärens lugn. Till slut, trekvart kanske, går allt bra och när vi lägger på luren så är allt som det skall. Veterinären lovar att åka ut och titta till tiken så fort han är klar. Då säger medhjälparen “Hon dog”… Vår katt alltså. Med samma lugn ger veterinären katten en spruta (Adrenalin?) och syrgas och sen är hon inte död längre. Allt löser sig. Jag får gärna komma tillbaks och jobba där nästa dag också säger han innan jag tar bilen hem till Los med en erfarnhet till i bagaget.