Koncentrerat igen. Halloj och hurra liksom.
Ute snöar det. Elva grader kallt. Eländig vinterperiod pågående en dryg månad till. “Hej mars” ropar jag här i min ensamhet. “Heja”. “Möt mig snart med ett leende”. Men det hjälper såklart föga. Men man ropar ändå. Skriker. Högt! Men dagarna måste gå. Rulla på. En efter en efter en. Avverkas. Sega sig fram mot sommar och koltrastsång. Som jag längtar. Jag hör inte hemma i det här kalla.
Jag har varit ill Färila på morgonen. För skojs skull. Nästan. Fast överlämnat K till arbetskamrat också. MIK konferens skall dom på. Jag vågar inte ens fråga vad det är. Släpper bara av och åker hem igen.
Gladast är jag att bilen startar vid minus femton. Hurra liksom. Borde egentligen köpt ett nytt batteri till den i höstas. Men… ja ni fattar. Man chansar och köper ost för pengarna. En chansning som alltså gått hem såhär långt. Men det ser dessvärre ut som om det bli kallare framåt. Det här är alltså inget “hej” innan bäcken har passerats. Bäcken i det här fallet är alltså Vasaloppssöndagen. Då det vänder. Då hoppet kommer åter. Då man kan tro och kanske utbrista “jo fan”, någonstans, där borta, kommer det nog en sommar i år också.
I år blir det väl en regnsommar. Alla kommer väl prata o undergången i alla fall. Sandwichmän och kvinnor. Predikanter. Troende. Pessimister.
Tamefan om jag inte skall hämta min nybryggda kopp kaffe och sen knappa lite. Jo, så gör jag. Det är inte så pjåkigt livet ändå. Man behöver inte ens tänka efter för att kunna konstatera det.