Det brukar vara tvärt om. Först frukost, sen duscha. Men idag är kylan djupt där inne i benen igen. Måste jagas ut. Så jag vänder på morgonrutinerna. Står där i hetduschen tills kroppen inte längre huttrar och skakar. Frukost sen.
Jodå Hulken stannar vid tvåtiden. Jag upp och kör igång. Vi lever i symbios monstret och jag. Det händer då och då. Stannandet. Det är det som är roten till det kalla, ja och vintern, minus tio och lite till. Nej, jag kan omöjligt älska vintern. Det går bara inte hur mycket jag än försöker.
Att Hulken stannar ibland är inget konstigt. Den här gången är det dessutom helt mitt fel. Jag skjuter nämligen på sotningen till idag. Nope, skulle man alltså inte ha gjort.
Imorgon 05:10 hämtas jag av en taxi om allt går bra för transport och leverans till Gävle klockan åtta. Tjugo mil. Man kostas på. Sen under förmiddagen är det då meningen att jag skall läggas under kniven. Jag är såklart livrädd. För mycket kontrollmänniska för sådant där. Men precis som med att flyga så får man kasta undan de där rädslorna och göra det man måste ändå. Det fungerar skapligt. Fast räknar såklart inte med en så värst produktiv låtsasarbetsvecka. Något som såklart svider lite. Dyrbar tid till spillo framöver. Ja och hur mycket och hur länge vet jag inte heller. Men överlever man utan större men får man väl vara nöjd. Blir man dessutom bättre i axeln så är det en (oväntad) bonus.
Fast nu är ljuset tänt. Kaffet upphällt. Skärmar tända. Man får utnyttja den här dagen. Vad skulle man annars göra? Det finns kod att knappa in. På låtsas, men ändå. De tär liv, och liv är fint.