K har sin sista semestervecka. Jag är sjukskriven eoner av veckor framåt i tiden. Ja om jag vill. Det finns ingen nytta med det egentligen. Åtminstone inte mer än ännu ett papper som skickas in till försäkringskassan. Det är det där med friheten…
K ville nog ha semester några veckor till. Ja och fungerade det och jag var den som bestämde så skulle hon såklart få det. Man vill ge men kan dock inte alltid göra det. Tyvärr!
Pryar lite på låtsaskontoret. Funderar faktiskt till och med på om jag skall enarmsstäda lite. Just det har inte hänt på ett tag nu och behov föreligger VERKLIGEN. Funderar vidare på den saken…
Annars är det musiken. Den som snurrar här. Den som läker. Som lyfter. Som bygger en sådan som mig. Utan den vore det ingen mening med att leva. Det är hur enkelt som helst att konstatera det.
Ute regnar det. Men skönt det också. Hör sommaren till det med. Man kan med gott samvete hålla sig inne. Bygga (se om sitt) bo inför vintern.
Apropå musik. Försöker faktiskt greppa gitarren här om dan. Men det går såklart inte. Hur får man liksom ut axeljävlen i vinkel så man kan göra anslag?
Nästa vecka gäller det alltså att försöka hänga med i “Sommar i P1” racet om man nu skall vara med över huvud taget. Har alltså inte lyssnat på ett enda avsnitt ännu. Det är en underlig sommar i år på alla sätt. Ibland är jag osäker på om den ens har börjat. OM det har varit någon sommar över huvud taget. Om begreppet ens finns. Jag stoppar i mig mina piller. Har fullt upp med det. “Vilka var det jag skulle ta nu då?” Under dygnets alla timmar. Starr på det då. Så jävla flabbigt blir det liksom inte.
Men va’ fan, här kan man inte sitta och gnälla och fisa ur sig meningslösheter. Dags att …