Jag sitter här och dricker kaffe. Väntar på att telefonen skall ringa. Två samtal kan jag förvänta mig. Det ena vill jag ha. Det andra vill jag inte ha. Båda kommer antagligen från okända nummer. Japp, man måste alltså svara. Försäljare har en chans.
Det blir som det blir.
Ute sol. Därför alla persienner neddragna här på låtsaskontoret. Det tar emot såklart. Man vill ju egentligen ha in så mycket ljus som det bara går. Men teknikens begränsningar vinner. Det är hur dumt som helst. Eftergifter.
En iskall vind från nordväst ilar fram över kullen samtidigt. Gamla skolhus är inte byggda för de där nordliga vindarna. Ger dem fri entré in i lokaler som kämpar för att hålla sig rimligt tempererade. Den enda tröst man har är att det blir värre och alltså är rätt OK nu.
Fast om sanningen skal fram. Inte sitter jag här och väntar. Fast jag väntar. Men “sitter”. Som i betydelsen “inte gör något”. Såklart inte. Det finns alltid låtsasarbete.
Vill bara förtydliga.
Om några dagar blir jag sextiotre. Men det är bara siffror. Känns inte annorlunda på något enda sätt än fyrtiotre. Jag har samma längtan, samma energi, samma vilja att utvecklas. Så dagen får passera. Som andra dagar. Eftergiften bli Per Gessles “Födelsedag” som av tradition spelas här på låtsaskontoret just den dagen.
Men livet är gott. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Jag grejar på. Finner nöje i det. Jo, jo, jo, visst skall man kanske anpassa sig efter omvärlden. Problemet är bara att omvärlden absolut inte vet ett dugg om vad man vill ha och behöver. De flesta följer “John”. Eller “Jonna” om vi nu skall vara könsneutrala. Ja och det tycker jag man kan kosta på sig. “John/Jonna” vet iof inte heller vad dom vill ha eller behöver. Men är snygga. Eller rika. Syns på TV. Måste alltså veta. Känna sanningen. Den som är fördold för oss andra. Som de gjorde redan på högstadiet.
Har aldrig följt flocken själv. Ingen vits att börja med det nu. Såklart är det inte det.
Men nu så. Låt denna vackra förvinterdag börja.