Här vandrar vi på. Löjligt långsamt går det – men framåt. Det är i alla fall inte foxtrot. Man får vara glad för det. Alla steg går faktiskt framåt. Men alla steg är pyttesmå. Tröttsamt sätt att ta sig framåt på. Vill ta sjumilakliv. När jag kan. Men kan man inte just nu. Nej, då är det så. Då får man koppla på tålamodet. Istället alltså.
Kylig natt på ingående. Jag pratar allvar med Hulken och shuntar upp. Vi skall nog klara det där. Ja, det är han som gör jobbet. Jag bär bara in pellets. Fast det blir bara ett dygn riktig vinter. Sen är vi tillbaks i det milda. Undertecknad är inte ett dugg ledsen för det. Ta mig fram till Vasaloppssöndag bara. Upp ur svårvinterhelveteshålet. Efter den dan klarar jag mig.
Fast än är det en bit kvar i mörkret. Fast idag på morgonen upplevdes ljuset. Japp. Ja på eftermiddagen också. Det händer saker. Jodå. Ett gäng extra minuter varje dag som attackerar mörkret. Man sjunger hejaramsor och hurrar åt det där.
Blir trött efter en dag framför skärmarna. Det är trettio centimeter som gäller nu. Ledsen att jag gnäller om det såklart. Men det får räcka med det där. För idag. På fredag skall jag ta den förhoppningsvis sista CRP’n efter infektionen och ber alla att hålla tummarna för att det är bra värden också denna gång så att jag får lämna allt det där bakom mig. Japp, här på bloggen med. Befriande för alla.
Fast nu måste jag nog försöka koncentrera mig och ta ett mikrosteg framåt.