Daniel Stenberg sa i någon intervju att det viktigaste med att få Polhemspriset var att nu skulle kanske till och med hans svärfar fattar att det han höll på med var på riktigt och inte på lek.
Jag tycker han träffar väldigt rätt med de där orden. Egentligen behövs det inga kungar, inga stora pengar, ingen berömmelse, bara man gillar det man gör och att ens närhet stöttar och tror på en.
Men det där är svårt såklart. Vi brukar diskutera det där min gamle vän fysikprofessorn och jag. Han med sin vetenskapsakademi, resor runt om i världen, Nobelmiddagar och så jag här okänd och ensamlåtsasarbetande i ett hus ute på en blåsig kulle i skogen. Jag skulle kunnat valt hans väg, det vet både han och jag, och min vän påpekar ofta det. Men han minns också hur jag sa att jag drömde om ett hus i skogen där jag fick göra det där jag då alltså gör idag. Ja och jag, ja jag vet ju att jag skulle hata varje sekund av den där akademiska världen. Min vän däremot är beredd att betala priset. Ja och det är högt. Det finns mer skit i den där världen än på ett reningsverk. Men tittar man på oss utifrån… ja då är det såklart lätt att säga vem som har “lyckats”. Men är det sanningen egentligen?
Men det är just det där man lär sig med högre ålder. Att “lyckas” har inte ett dugg att göra med andras syn på saken. Det har bara att göra med hur man själv tycker och tänker och värderar sin gärning. Bara det!
En gång ville jag bli rockstjärna. Hade nog sålt min själ om en djävul hade dykt upp med ett rykande kontrakt i handen och erbjudit det livet mot en påskrift. Idag ser det såklart annorlunda ut. Jag vet att jag skulle ha hatat varje sekund av ett sådant liv. Men då var det viktigt att vara något i andras ögon, viktigare än att vara något i sina egna ögon. Idag är det alltså precis tvärt om.
Man kan kanske kalla den där insikten för mognad.