Egentligen är jag inte så mycket för det där perfekta. Att söka det. Att vara tvungen att ha det. Jag är fullt nöjd med normaliteten. Men den här midsommaren är perfekt. Det finns inte så mycket mer som jag kan önska mig. Jo, om jag nu måste, kanske hav. Vågor. Doft av tång. Men det är inte viktigt. Resten finns där. God mat. Koltrastsång. Väder som värmer. Till och med en bra film finns där till slut. Det blir tre dagars grillning. Hammare och spik och friskt virke däremellan. En bok. Kaffe. Glass. Jordgubbstårta. Inte en droppe alkohol. Inget ovanligt med det. Sol, vindar som lätt smeker ens kind. Njutning i en trädgårdsstol medans solen nästan går ner. Natt bjuds det inte på nu. Bara halvmörker.
Sådan skillnad det är från förras året. Sjukhus. En påse antibiotikadropp, tre gånger per dygn. Jag kunde vandra i Boulognerskogen en stund mellan de där droppen. Njutning då också såklart. Men själv i en värld där folk umgicks med varandra. Lufthål. Hemlängtan.
Jag är nöjd alltså.
Inte illa.
Tack!