Osedvanligt låg inspiration och därmed låg verkningsgrad plågar mig under kvällen. Kan ha att göra med en natt som innehöll mycket spring till närmaste toalett. Problem vi gammelgubbar har. En del av oss i alla fall. Man tömmer. Tror man. Men tömmer inte. Måste upp igen om en timme. Eller en halv. Det gäller att kunna somna snabbt. Oftast kan jag det. Men ibland hjälper inte ens det. Man får leva med sömnskuld dan efter. Den som gör sig mer påmind ju längre dagen lider. Ja veckan med förresten.
Ulf Lundell avlyssnad idag. Nåja liksom. Man kunde varit utan den lyssningen också och inte blivit leden för det. Som så ofta med Sommar i P1 så är de avsnitt man förväntar sig skall bli bra, sällan de som är det. Just därför gäller det att kasta bort alla förutfattade meningar och lyssna på allt. Ofta får man sig en käftsmäll – hårt rakt i fördomssinnet – och hittar guldkorn där man minst anar det.
Bokhyllan bakom mig står allt oftare orörd. Man hämtar mer och mer information på nätet. Man skriver ut mindre och mindre. Till och med jag som hävdat att de tomma bokhyllorna varit tydliga tecken på tomhet. Jodå. Jag som skrivit ut lådvis med papper. Läst också. Snudd på försörjt ett helt arbetslag inom skogsindustrin. Men inte längre alltså. Kanske dags att elda böcker som nu bara står där. Jo det har väl hänt några gånger redan. Det svider i en bokälskares själ att göra sig av med böckerna som betytt så mycket för en. Men samtidigt, böcker skall läsas och användas. De är inte status eller prydnadsföremål. Sorgligt när de bara står där olästa. Oanvända. Blir till papper och trycksvärta. Jag är ingen samlare.
Koltrasten sjunger. Men en kortsjungare har intagit kullen i år. Det är inte de där långa serenaderna. Men hänförs gör ju jag likafullt såklart. Laddar den där sången så att den finns kvar inom mig under mörka höstdagar och under vinterns värsta iskalla nätter. Att plocka fram då – ja man krossar glasrutan med den röda hammaren – och få igång trögflytande blodströmmar med. Som en hjälp att överleva mörkertid och kyla som aldrig tycks ta slut. Bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Fast ibland, japp, då vill man bara ge upp. Lever allt för mycket “in the void”. Försvinner mer och mer in i det där ingenting där inget alls betyder något. Men vet ju hur det svänger också. Ena sekunden är man här, den andra där. Som en känd kråka som skulle ut och åka. Det kan gå undan när man gör det. Man avgör till stor del själv om man vill stanna i dikena efter att man kört ner i dem. Att man slinker hit och dit. Det är däremot oundvikligt och en del av livsresan.
Fast en del verkar bara sitta hårt fastspända på en räkmacka och det går framåt, nedåt, uppåt, hur lätt som helst. Fast tittar man närmare är det aldrig så enkelt som det ser ut ändå. Det lär man sig med åren. Det ständigt enkla, ständigt framgångsrika är bara lögnares och illusionisters verk. Det är alltid en kamp.
Men nu en måndag som håller på att ta slut. Bli till tisdag. Just här. Man hoppas på en bra dag. Man hoppas på att vara en av de levandes också då. Jag tror på tisdagen den här veckan. En kanondag. Japp. Säkert.
Godnatt kamrater.