Fönster upp. Dörrar upp. Sätter på en tvättmaskin. Kaffe. Normalt dricker jag te på morgonen – men idag, ja va fan.
Det är en morgon som påminner mig om England. Jag jobbade där en sommar. På ett lager. Varje morgon var såhär nyväckt sommarskör och vacker när vi åkte fort på smala vägar kantade av taggiga häckar från Leicester till fabriken utanför staden tidigt varje morgon. Det enda som saknas här och nu är diskjockeyn i radion som för evigt kopplade ihop ett gäng låtar med den sommaren. F.ö. antagligen den enda sommar som jag klistrats med epitet som “handsome”.
Fast jag stannade inte. Kunde nog gjort det. Borde kanske ha gjort det. Men ville till universitet och nya världar. För att jag kunde och för att ingen trodde på det.
När Ulf Lundell pratar kärleksfullt om Koltrasten känns det såklart som han tar den lite från mig. Nope, inte för att den är min. Men kan jag någonsin ens berätta om min kärlek till den fågeln, eller till fåglar över huvud taget, här på bloggen, annorstädes, utan att man säger att jag försöker härma honom där på Österlen. Inte hjälper det att man var först. Med råge till och med. Skitgubbe. Tjuvgubbe.
Nåja.
Han kan få leva.
Tar man bilder ute så blir dom som efter applicering av Googles grönfilter av sig själva. Snacka om grönt. Midsommargrönt. Älskar den där färgen. Grönt och gult är mina favoritfärger. Lugnet och galenskapen. Schizofreni.
Idag tre veckor sedan operationen av öga två. Sista dropparna ur dyr flaska i ögat nu på morgonen. Sen skall jag kunna leva i det närmaste normalt. Se. Fast en månad till innan man kan tänka nya brillor. Det skall stabiliseras. Fast klippa gräs borde jag väl kunna göra nu alltså. Får vistas i dammiga miljöer igen. Vår gräsklippare täcker föraren med gräs. Som synes av bilden ovan så finns behov av gräsklipparbrum. Men skall väl klara det nu då. Öga ett skaver lite. Men förhoppningsvis skall det där gå över det också vad det lider. Man står ut.
Fast den där längtan att sätta sig i en bil och bara dra iväg finns i mig fortfarande. Den är starkast såhär på sommaren. Alltså, full tank och iväg utan mål. Sen fler fulla tankar efter att den första är slutsörplad. Men alltså utan att komma fram. Kanske komma tillbaks sen. Eller hitta en ny plats att lägga sin hatt på. Ja, alltså komma fram trots allt fast man inte tänkte sig det när man reste.
Men nu får den här dagen börja rulla på och lägga sekunder till historien om mitt liv. Ingen historia som kommer berättas såklart. Det skulle bli för många “gäsp”. Jag har försakat vännerna och de som varit mig nära för det som brinner i mig. Den där elden som alltid brunnit djupt i mig och som är osläckbar. Men vad vore jag utan den?
Kaffe!