Kanske inte oproduktiv, men i alla fall lågproduktiv. Dagen alltså. Jag tämligen missnöjd. Men har såklart varit med förr. Livet innehåller sådana här dagar. Man måste ta sig igenom. Fast de suger. Låtsasjobbar man på så kommer lusten och inspirationen till slut. Alltid. Att aldrig ge upp gäller alltså.
Annars sol. Ännu mer sol. Och mer sol. Imorgon SOL och dan efter det SOL med jättetypsnitt. Trettiotvå grader skriker prognosen. Där någonstans försvinner produktiviteten också dagar när man är i flytet. Man får ge sig. Sitta på en stol och stirra. Vänta ut. Eller också kör man. Finns fläktar.
Koltrastsång idag också. Men avtagande. Vill hålla kvar. Men bestämmer inte i det där. Inte i mycket annat heller för den delen.
I det där ligger en annan i lä. Men en sponsor (stöd Rusoku). Inte dåligt det heller. Otroligt tacksam är jag för det. Support utifrån är jag inte van vid. Definitivt inte.
Fast inga tårar fälls för det.
Nope.
Åtminstone inte hittills.
Fast man borde såklart lägga ner alltsammans och göra något annat istället. Bara idioter dunkar huvudet om och om igen i samma gamla vägg. Ja och en annan har hållit på med det i tjugo år nu snart.
Fast…
Ja inte vet jag. Sjukdom kanske. Eller död. Kanske det enda som ger ett avslut. Eller en djävulsutdrivning, en exorcist som driver ur alla fixidéer ur ens huvud. HJÄLP liksom.
Fast 496 dagar… kvar… att fundera på.
Läskigt.
Mörkare ute än det varit på länge nu. Hur är det möjligt. Några dagar efter midsommar när det knappt blev natt. Kommer aldrig fatta vad som händer vid den här vändpunkten. Vid vintersolståndet segar det minsan på innan minuterna börjar ticka på till ljusets favör. Men vägen mor mörker den går med rekordfart.
Fast man får leva med det.
Inte ens svårt är det.
Liksom.