Morgon. Jag hänger tvätt. Ute. Det är ett nöje som man skulle kunna betala för den här tiden på året. Fågelsång. Dofter som sveper förbi. Liljekonvalj. Syren. Prakt. Bländande vackert. Midsommarblomster. Kan man leva utan midsommarblomster? Ja antagligen. Men i så fall ett liv som är fattigare. Hälsingland. Gratisunderhållning en onsdagsmorgon i juni på en kulle ute i ett ingenmansland som till största delen ägs av storkapitalet. Fast kullen är våra. Bara vår. Ja en del av den. Finns inte en bank som har ens en inteckning ens i en skruv här.
Vi sover med öppna fönster sedan länge. Som man längtat efter just det. Gardinen där i sängkammaren på morgonen som lyfter och fladdrar bara lite mjukt och försiktigt – vill inte väcka – och vindarna som når också fram till nyvakna gubbar och smeker och tröstar och lugnar.
Strumporna åker inte på förrän bortåt september igen. Om man nu inte skulle behöva representera. Fast det händer allt mer sällan. Jag avstår till och med från begravningarna. Vad har man att komma med som världen skulle vara intresserad av – liksom? Inget. Inget som gör någon skillnad såklart. Friheten kräver kanske det solitära. Att gå och ställa sig på sidan om. Inte vara med. Jag har varit bra på det hela mitt liv. Är det någonstans jag varit expert så är det just där. Förfinat det där. Njuter ständigt av det. Hatar det vareviga sekund. Schizofrenigen igen antar jag. Eller bara vanlig miljöcertifierad galenskap.
Jag väljer te på morgonen. Mest för att njuta av kaffekoppen till lunch. Gör jag det valet har längtan efter kaffe byggts upp till magnifika nivåer framåt lunchtid. Tror på fördröjd njutning. Men har inte alltid karaktär att njuta av den där livsföringsförhöjaren. Men försöker ständigt. Gott nog.
Det känns som den här dagen skall bli mer produktiv än vad gårdagen blev. Jag går i alla fall in i den med den målsättningen. Starten på den är onekligen lovande och bra.
Inte illa. Alltså.
