Jovisst ja. Hoppa! Visst handlar det mycket om det. Att man skall hoppa. Inte vara så jävla feg. Inte vara så bekväm. Vi hoppar nog i allmänhet alldeles för lite de flesta av oss. Borde bättra oss. Hoppa dagligdags. Storhoppa när slentrianen fångar oss i de nysmidda hårda bojorna.
Hårdrock räddar mig ikväll. Inspirationen uteblir däremot. Men det finns alltid rutinsaker att ta tag i. Men tråkigt ofta såklart. Japp, det är därför jag nu sitter här och skriver igen. Oinspirerat. Som oftast. En dag skall jag skriva samtidigt som jag är inspirerad och lyft av de goda andarna och han/hon/det/gud och då skall ni få se på fan. Eller inte. Man tror så mycket om det som kommer ur ens händer men oftast är det bara exakt samma sak som kommer ut ur ens anus.
“Är du ute och törgår” brukade Janne säga om han kom upp hit när jag inte var hemma utan var ute på en av mina promenader. Ett bra ord “törgår” eller “torrgår” blir det väl på rikssvenska. Att vandra omkring utan att vara på väg någonstans, alltså gå helt i onödan. Oj vad jag saknar den där mannen. Saknar så det gör ont. Vem skall nu stå för det goda i min tillvaro nu då? Att det fanns en person i världen som gjorde något gott utan att det fanns en baktanke. Jag förundras fortfarande. Saknar honom så det gör ont. Eller snarare kan jag nästan inte ta in tanken att han aldrig mer står där finurligt flinande utanför dörren efter att ha tryckt på ringklockan “onödigt” länge bara för att han kan. Sakna det där att springa upp efter en kanna mjölk som han var tvungen att ha till kaffet. Sakna njutningen i att se någon hälla i sig tre koppar kaffe och önska sig mer. Lova honom att K. också skulle få en semla av de i påsen han lämnade. Följa honom ut när det var dags att fara vidare. Hem, Edsbyn, eller till Bollnäs. Vart visste man aldrig. Kände jag ens honom? Har ingen aning? Men han läste de ord som skrevs här varje dag. Det hade räckte för mig. Men han gav mer. Vänskap. Vänlighet. Osjälviskhet. Aldrig har jag skådat detta. Men en ynnest att få uppleva det såklart. En gång i sitt liv. Men jag hann aldrig ge tillbaks.
Handlar yoghurt, mjölk, fil och glass på lördagen. Jodå. Intressant må-du-tro. Drottningen av Los hälsar knappt. Snörper tidningsbildligt på munnen. Berör mig inte. Går vidare. ICA personalen är däremot vänligheten hela bunten. Irene och Malla denna dag. Det skojas. Pratas väder. Jobb. Sommar. Turister ser jag inga. Förra gången jag var ner var det bara turister. Hemestrare som var borta. Åker hem. Bilen bär mig som om den vore en röd snabb galloperande häst i sina bästa dagar. Nåja. Överdriver nog lite. Men hem kommer jag. Äter upp en fjärdedel av glassen och behåller ett gott lördagshumör med en kopp kaffe. Socialare än så blir jag inte. Det där får räcka en vecka. Om jag nu inte råkar möta någon vid postlådan endera dagen. Men troligen inte.
En gång som barn måste jag ha läst någonstans om det där att världen är vågor och materia (partiklar) samtidigt. Jag cyklade ut (ensam såklart) långt ut i skogen till några flyttblock som låg vid en tjärn den där dan. Vandrade omkring där och förundrades över det där. Tänk om jag vetat då att jag en dag skulle bli en fysiker. Men det är underligt att det där minnet är så starkt inom mig. Jag kan uppleva den där dagen nästan i detalj, och har gjort det många gånger. Varför minns man just det där. Funderade över tingens ordning gjorde jag nog annars också. Jag var ett ensamt barn. Det fans tid att fundera på. Fast med minnen från barndomen kan det ju vara lite som det vill och hursomhelst med. Kanske hände det inte ens. Vad vet man. Jag bevarar det där minnet ömt som en skatt lik förbannat. Kan ta mig dit igen när jag vill och känna solen värma näsryggen när jag klättrade upp på en av de där stora stenarna och försökte se vågorna, partiklarna och han/hon/det/gud i allt det där.
Ute har det stora mörkret sänkt sig. Om jag skall hinna läsa några rader så är de dags för mig att ge mig denna första låtasarbetsdag. Hösten liksom smyger sig på en nu. Inatt var vindarna kalla och med alla fönster öppna låg jag stundtals och huttrade. Men stängde inte. Älskar det där öppna. Älskar ljuset på sommaren också. Fast egentligen är nog hösten i mångt och mycket min favoritårstid. Förr definitivt så. Mindre definitivt idag. Sommaren har vunnit på hösten efter hand som livet går. Vintern däremot. Den tjänar ett enda syfte i mitt liv. Det är en längtans tid. En tid innan njutningen av vår och sommar. Utan den hade antagligen inte den varma delen av året varit så fantastisk som den är. Det behövs djupa dalar för att uppskatta höga toppar. Så är det bara. Så vintern får finna där den också. Man genomlever den. Idag plockade vi åtta liter körsbär till. Den gamla damen levererar. Jodå, en del åkte solvarma direkt från den gamla damens grenar in i munnen. Njutning.
Men nu så. Sömn och läsning. Gotid.