Börjar period två av dag tjugoåtta i månaden oktober. Det är 369 dagar kvar till nytt liv. Ettusensjuhundranittiosju dagar avklarade. Antar att det är sådär man räknar i fängelser också. Ja, så det fungerar väl här ute i friheten också. Varför inte? “Frihet” är ett vackert ord och en skön känsla när man äger den. Om man äger den.
Men man skall överleva dit bort också. Man har ålder och COVID-19 emot sig. Vrångheten med sig. Den sistnämnda går inte av för hackor här vill jag att alla skall veta. Om det hjälper har jag ingen aning om.
K. berättar att kamrat Ljungström är i “tidningen”. Ny musik släppt. Bra låt. Snurrar väl snart på en radioapparat nära mig också gissar jag. Han brukar ligga på självaste Larry F.. Själv undanber jag mig till och med dödsannonsen. Man blir skyggare med åren.
Fast jag hamnade i tidningen jag med en gång med en låt. Skämdes. Men det var sommartorka och en journalist ringde som hade svårt att hitta material. Tog tag i vad som helst. Ja och undertecknad som var för väluppfostrad för att slänga på luren. Det skall aldrig hända igen.
Höll på komma med i Svensktoppen nästa (om det nu hette det?) också. Eller kom med. Fick en plats. Det var några år sedan. De som valde ut hade väl ingen smak alls. Troligen. Men besatt kraften att tacka nej den gången. Tack gode han/hon/det/gud och jämvikten för det. Ibland tar till och med jag rätt beslut. Har aldrig ångrat.
Fast idag funderar jag faktiskt på musikutrustning. Eller snarare att göra musik. Det är inte så ofta numera. Har inte lugnet inom mig just nu. Men om den där funderingen sipprar upp till ytan så brukar det bli en sittning inte långt efteråt. Jag har såklart vintern på mig. Halvfärdigt finns det gott om på hårddisk. Ideer ännu fler i därför avsett huvud. Det handlar alltid om tid i mitt liv. Från födsel till död – eller hit fram till “gubbe” då – så har det funnits fler saker jag velat göra än det funnits tid för. Fördel: Det har sällan varit tråkigt. Nackdel: Ingen.
Perfekt kodardag idag för den som är programmerare. Regnet har strilat och forsat och hoppat ner för branta stuprör hela dan. Prognosen skissar upp tvåsiffrig värme framöver ett bra tag till. Jag står där i hejarklacken och fotbollsapplåderare intensivt. Dra åt helvete vinter skriker jag med jämna mellanrum som en tourettedrabbad när jag nu ändå bara står där. Varför inte liksom. När man kan. Vintern vinner ju till slut lik förbaskat.
Kalsonger anländer med posten. Det är bra att ha hela kalsonger utifall man skulle bli inlagd på sjukhus. Ja av samma anledning klipper man tånaglarna. Det finns ingen annan anledning. Ändå var det så att när jag råkade ut för min axelskada så var tånaglarna definitivt inte klippta. Dom trasiga kalsongerna han jag däremot byta innan taxin tom mig till Hudiksvall. Man kan tycka, ja och jag tyckte kanske det då också, att sitta i en taxi med en axelkula som är delad i fyra delar och med ett brott på överarmen, skumpandes fram och tillbaks på en då dålig väg till Hudik och sen tillbaks till Los igen och sen tillbaks till Hudiksvall dagen efter igen eftersom man då verkligen tittat på röntgenbilderna nukter och med glasögon på, borde vara värst. Men icke så. Oklippta tånaglar var värst. En sköterska förbarmade sig dock över dom en söndag dag tio. Klippte.
Man har sina prioriteringer klara.
Såklart.
Liksom.
Fast tycker det är gott att leva. Har ingen aning om varför. Men antagligen beror det bara på att jag inte hinner fundera över varför man inte inte skulle gilla livet och att leva. Väl medveten såklart om att det finns forskare som anser att en positiv inställning till livet är en hjärnskada. Jodå, jag har min åsikt klar om hjärnfunktionerna hos de där forskarna också. Det finns ett överflöd av dårar i den världen också. En del av dom får till och med Nobelpris.
Nu har jag inte tid med dig mer. Återkommer med mer svammel en annan dag.