Det oväntade

För de flesta en helt vanlig torsdag. För mig med. Åtminstone hittills. Vad vet man om den här torsdagen. Också morgonen man vaknade efter att Estonia förliste var en vanlig dag. Inte visste man något om vad som skulle komma när man la sig. Dock fanns det en skillnad den där dagen. Jag sov på soffan i vardagsrummet den natten. Varför minns jag inte. Men antagligen var det något av barnen som låg på min plats i sängen efter en mardröm. Det andra skillnaden var att jag slog på tv’n när jag vaknade. Det brukar jag heller inte göra. Ja och där kom nyheten. Men det började alltså som vilken dag som helt. Som den här. Man vet så lite om det som kommer.

Jag gillar torsdagar. Jo jag brukar städa lägenheten uppe då. Roligare än så kan man såklart ha det. Men efteråt är jag tillfreds med den uppgiften också. En “helgmaker”. Idag undantag från den där rutinen. Finns andra saker att ta tag i. Undantagen stärker.

Jag vaknar före sex här på morgonen. Frasse, gammelkatten, tycker jag gott kan gå upp och försöker övertala mig om den saken på sitt sätt. Själv är jag inte lika övertygad. Men somna om är omöjligt såklart. Ger upp vid halv sju. Startar dagen där.

Men mörker utanför fönstret. Det är priset då såklart för ingen snö. Ett pris jag alltså gärna betalar, och det med dricks därtill. Mörkret förstärker den där blå känslan som genomsyrar hösten och den känslan är min bensin i allt. Jag är en deppig person helt enkelt. Men vill vara det. Trivs i den blå känslan.

Väl nere på låtsaskontoret tänder jag mitt ljus. Det brinner i princip stadigt den här tiden. Gillar väldigt mycket. Lugnar tankar och sinne. Sen te. Billiga påsar. Det duger åt mig. Känner ingen skillnad mot dyrare sorter. Hett vatten ner för strupe som har mer smak än Lossjöns fjällbäcksklara vatten i sig.

Morgon innebär också att gå igenom mail. Några siter finns det väl också att besöka. Sen kan man dra i startsnöret på riktigt för en ny dag. Om man nu inte känner för ett blogginlägg då, som idag alltså.

Det där skrivbandet är såklart helt onödigt och meningslöst. Det är antagligen därför jag gillar det. Ja rent av måste få ner några ord ibland. Någon slags terapi är det ju. Hindrar mig från att rösta på icke socialistiska partier när det är val. Tro nu inte att jag köper allt det där fåniga vänstersnacket. För det gör jag inte. Jag tror på EU och företag och till och med privata initiativ inom vård och skola. Men först kommer tron på att vi måste hjälpas åt. Ju närmare varandra vi befinner oss i samhället desto mer utvecklat är det. Jämvikt igen vet ni.

Näshårstrimmer. Vem trodde någonsin som ung att man skulle behöva det? Har i alla fall köpt en för tjugonio kronor för femton år sedan. Används flitigt i min näsa. Jo, fattar inte att det är en sådan tillväxt just där. Men en frisör förklarade att hårstråna tjockar på sig när man blir äldre. Syns mer alltså. Hursomhelst. Försöker hålla efter. Men idag burar den där grejen inte alls. Försöker byta batteri men burrar inte då heller. Hmm….. Laga alltså. Inte köpa nytt. I värsta fall får man väl använda skruvdragaren.

Men nu så. Jag skall försöka hitta den där koncentrationen som ligger och vilar sig i någon av småtårna. Föra upp den upp till hjärnbarken. Låta en sprida sig där sedan, fritt och våldsamt som en fransk revolution. För framtida segrar. Några onödiga ideer kan giljotinerna få ta.

Ha en god dag kamrat!