En center och en påse halstabletter

Jag äter inte godis under veckorna. Så har det varit ganska länge. Oftast har det där bara blivit brutet när Backa-Jan dök upp med en whiskyflaska och fem påsar Vic’s blå och det där okynniga leendet som bara han hade. Busleendet.

Men idag. Det går inte leva vidare utan tillfört socker. Jag känner mig döven. Trollar med Alvedon och stor kopp kaffe. Men inser till slut att socker, japp, det är det som behövs. Så jag inhandlar. Center och en påse Vic’s blå. Tror såklart jag tar en guldnougat. Standardvalet. Jag tror ofta sådana saker. Kommer ofta hem med annat än “jag handlat”. Man bör nämligen kontrollera vad handen verkligen tar också har jag märkt. Inte bara utse varan som skall plockas och låta handen sköta det där plockandet själv.

Så nu är en Center nedkörd i halsen. Känns redan bättre. Det är som morfin. Man behöver snabbverkande och mer långtidsverkande för att hålla smärta i schack. Sockertillförselbehov följer samma mönster. Center (eller nougat) löser det omedelbara problemet. Vic’s blå räcker en stund och står därför för den mer långtidsverkande effekten.

Nej då. Inga dåliga samveten här inte. Jag behöver verkligen det här idag. Säkert.

Nu sitter jag alltså här med ett sinne som är lugnare. Visserligen är jag fortfarande aningen döven men nu finns i alla fall viljan att ta sig ur och bort från det där apatiskt dövna. All förbättring av sig själv måste såklart ha sitt ursprung i just viljan att göra den där förbättringen.

Apropå Backa-Jan. Det skall tändas ljus för de som har gått bort nu i helgen. Vi klarar av det där på fredagen. Antagligen blåser det en iskall vind där på Ovanåkers kyrkogård då liksom det gjort alla år tidigare. Det är en speciell kyla som drar in där över de dödas viloplats. Dödens utandning. De flesta jag en gång känt ligger där på kyrkogården. Ljus vi tänder får gälla för dom alla. De är för många numera för att man skall kunna räkna upp dem alla i huvudet när man står där och tänker. Man får avhandla dem alla i klump. Backa-Jan däremot får ett ljus här hemma. Eftersom han är den snällaste och mest osjälviska människa jag någonsin träffat på.

Men det där är imorgon det. Idag är idag. Nu är nu.

Ulf, han Lundell, 71, ringer. Men jag svarar inte. Surgubbe. Kan hållas där i Skåne. Ja det kan han. Ring inte mer. Skriv inga fler “Vardagar”. Skriv om helgen, festen. Gubbjävel.

Annars händer alltså inte mycket. Det får hända nu istället. Än är inte dagen slut. Det kan ha hänt mycket innan den är det.

Liksom.

—-

Döven – Utifall det är Ovanåkersmål kommer förklaring. Betydelse: Må lite halvdåligt sådär. Början på förkylning eller sådär.