Bollnäs avklarat. Handlat för en månad. Bara som mest veckovisa småhandlingar återstår. Mjölk, fil yoghurt. Kanske lite frukt. Lite grönt. Lite godis. Men avklarat nu då alltså. Lika skönt varje gång.
Det händer att folk kommenterar vår kundvagn. Idag också. Som om det var något underligt att fylla den en gång i månaden. Ja det kanske det är också. Vad vet jag. Om man lever på 2000 spänn under existensminimum så handlar man såklart inte mer än de som inte gör det. Högst troligt i alla fall. Men är man in några gånger i veckan och handlar så märks det såklart inte på samma sätt.
Fixar lite på kyrkogården. Ställer dit ljus. Mormor och morfar. Morsan och farsan. Nära varandra. Sen finns alla andra släktingar och kompisar som jag skickar iväg en tanke till imorgon. Så länge någon är ihågkommen så är den personen inte riktigt död. Man har ett ansvar där. Att orka tänka på de som funnits nära en gång och som man interagerat på något positivt sätt med. De dåliga och onda skall man däremot gräva ner och glömma på samma gång som det första spadtaget jord träffar kistlocket.
Träffar Ingesson när jag fyller gas. God man från förr. En av de gamla som inte hänger kvar i där och då utan finns i nu och här. Gillar det. Han känner igen mig på min ryggtavla säger han. Men avfärdar det eftersom vi befinner oss i Edsbyn och jag inte finns i den contexten. Men sen möts vi då. Ser du en frän, vacker, och användbar skärbräda märkt “Ingesson” så vet du vem som gjort den nu då alltså. Ja annat också. En ny bana han beträtt. Edsbybor är bra på det där. En bra snubbe. Inte ens gubbe! Lätt att tycka om och bli imponerad av.
Annars känner jag väldigt lite när jag åker genom Edsbyn. “Hemma” är det väl fortfarande fast jag inte bott där sedan 1977. Men inget finns kvar där. Verkligen inget annat än den där känslan av “hemma”. Den som är lika falsk som en ostämd Ledin på en blåsig kulle utanför Smålands stenar.
Vadå för gas undrar ni såklart. Den nämnde han lite väl snabbt. Något skumt med det där. Men icke. Gasen i min gasbrännare är slut nämligen. Vill man löda rör och ta upp muttrar som sitter fast behövs den. Mest behövs den för att löda rör, det jag snart skall göra. Jodå, man kan tända grillen med den också. Det är oftast så gasen tar slut.
Kassörer eller kassörskor eller andra sköningar att lägga till i min samling av bra människor blir det inga idag. Ingesson är med i den där samlingen redan. Men ser såklart en hel del människor en sådan här dag. Underligt att inte en enda fastnar inom mig. Annars brukar det alltid vara någon jag möter en sådan här dag som jag måste fundera och fantisera lite mer över. Som ligger kvar i sinnet ett tag.
I Hälsingetidningar får vem som helst sig en helsida tilldelad om man har varit med i TV. Man behöver inte vara speciellt intelligent. Inte karismatisk heller. Eller kunnig. Men det är bra om man klagar lite. Ja sen kommer man med i Hälsingeakademi och efter det är det väl bara att hoppas på Nobelpris och pension. Tröttsamt tycker ocoola gubbar såklart. Men vem fan bryr sig om det. Och det med rätta såklart.
En rökgranat och en ett tändelement till Hulken ligger i brevlådan när vi kommer hem. Tändelement skall bytas nu på momangen. Rökgranaten som väl snarare är en rökpatron om man funderar på det lite till, får ligga och vila sig några dagar tills den skall få göra sitt jobb i till skorstenen nyansluten kamin. Pre provtryckning kan man nog kalla det experimentet. Varför inte liksom.
Men nu då alltså. Börjar se botten i efterlängtad kaffekopp. Dags att ta tag i det där bytet av tändelement. Hulken måste pysslas om. Ofta och med viss kärlek. Som en gammal bil är han. Blir lätt sur och grinig.
Minns de som är värda att minnas den här helgen vänner. Tänd ett ljus. Hemma eller på annan plats. Men glöm inte att leva. Nu!