Känner man oro så lever man i framtiden
Citatet hittar jag i Vi i villa av alla ställen. Men stor sanning finns det där i de där orden. Vem som först uttalat visdomsorden framgår inte men här sätts de på pränt av chefredaktörskan som antagligen fått dem tillsända till sig av sin terapeut.
Nu är bra.
Det är där barnen lever.
Här på kullen är det tisdag. Tisdagar är inga dåliga dagar de heller. Bara snäppet efter måndagar. Det finns chans att man ännu hinner saker.
Börjar dagen med både kaffe och godis. Inget av de där är bra för mig. Det vet jag. Det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Men karaktären, den som viskar i högerörat, “Ta för dig, det ÄR gott“, den vinner för det mesta i mitt liv. Även om också jag har mina gränser. Jo visst är det så att karaktären skall uttala motsatsen med hög och klar stämma. Men alltså inte så hos mig.
Det kan vara han/hon/det/djävulen det där också som viskar om godsaker i mina öron. Fast om han/hon/det/gud är jämvikten så utesluter det liksom existensen av en djävul redan där. Så karaktären alltså.
Jämvikten tror jag på. Andra gör det dom med. Kallar den gud eller vid andra stora märkvärdiga namn. Bygger hus åt den. Regelverksbygger. Invecklar. Men det räcker med en bit lackmuspapper och ett glas vatten för att förstå. Sanningen finns alltid i det enkla.
Tänder mitt ljus. Häller upp kaffe. Det här är nu. Inte nyss och inte sen. Känns bra. Såklart. Fast jag är ingen guru. Bara en ocool gubbe på en kulle i skogen. En som försöker leva sitt liv så gott han kan. Som alla andra.
Tisdag. Sopbilen är här. Det händer saker på kullen. Ser an mot en ny dag med tillförsikt. Låt den överraska oss alla.