Snart

Man får putsa lite på båten. Båtvändningen är inte långt borta nu. Den 21’a dennes är det dags. Klockan 11:02 får duga. Svårt att bli exaktare än så. Ett jordklot i samspel. Mörkare än det är då blir det inte. Sen seglar vi mot ljuset igen. Söderut. Långsamt till en början men redan i slutet av januari färdas vi fram med stora sjumilakliv över tidsväven. Sen accelererande. Rätt vad det är sitter en tröttflugen koltrast i en skör nyutslagen björk framför en och man kan känna den stora rena glädjen igen. Räddad. En överlevare. Om man inte upplever det där. Icke överlevare. Enkelt. Lätt att förstå.

Jul är vintersolstånd för mig. Det religiösa skiter jag i. Han/hon/det/gud/jämvikten beskrivs och hyllas bäst med matematik. Julskinka, glögg och tomtar rår liksom inte på det där. Nej inte ens böner och stora katedraler.

Årshjulet snurrar snabbare och snabbare med stigande ålder. Har väl egentligen inte mycket emot det där under vintern. Den kan gott passera. Lite snurr och sen är den över. Men tyvärr är det samma sak under vår, sommar och höst. Swiiiiish. Man vill bromsa. Hårt. Pedal i botten. Men kan ju inte sakta ner tiden hur hårt man än trampar på bromsen.

Fast man skulle sakna årtider om man levde någonstans där det inte var så tydliga som här. Men man vänjer sig såklart vid varma nätter året om också antar jag. Hittar nyanser i det synes oföränderliga. Men just för våren skönhet kan man överleva vinterns gnisslande tandläkarväder. Där tvekar jag inte. Allt har ett pris. För att nå jämvikten.

Snö på ingående under helgen och med början idag. En decimeter är lovad. Man får testa snöskyfflen. Bestämma sig för om man skall använda garaget eller inte i vinter. Kanske skall man i år igen låta det stå där som en falurödsbleknad påminnelse om att det finns butiker som säljer både borstar och burkar med färg. Slutsatsen och beslutet har inte ens en viktighet. Man får höfta. Skotta därefter. Ja och sopa snö av bil. Det går. Vilket som.

Torsdag är städdag. En dag att skapa helg på. Jag flyr bara undan det där tillfälligt genom tedrickande och bloggskrivande. Men allt har ett slut utom evigheten. Kanske är det tur att det är just så. Kanske inte. Ingen fråga har bara ett svar. Jo möjligen för idioten.

Men nu så får den här dagen starta. Jag häller i mig min sista slatt kallt och bittert te. Vandrar upp för trapporna till en väntande dammvippa och en vrålande slösugande dammsugare. Efter att jag är klar med det där där uppe skall jag förändra världen. Som alla andra dar. Kanske är inget av det där riktigt klokt när ett liv är så kort…