Det säger “katching…” på min telefon. Jag hör det för att jag inte fått på musiken ännu. Tror att jag har musiken på. Ljudet är mig främmande. Men det är telefonen. Swish???
Bidrag tillfågelmat från Marcus Rejås. Att han är en god man det visste jag redan. Men det här förvånar ändå. Kan man ta emot? Men, ja…., det är ju till fåglarna. Till talgoxen. Till Kurt och hans kompisar. Karma fungerar. Jag tror och hoppas för andra gången idag att den fungerar. Att jämvikten tar sats och jämnar ut. Eller jag vet att det är så. Den fungerar. När och hur det sker är bara en fråga om tid och förmåga att iaktta och förstå.
Ändå blir jag alltid tårögd av det där positiva som sker och egentligen utan att det behövs. När den rena godheten visar sig. Givandet utan krav på motprestation. En klapp på en axel. Ett snällt ord.
Marcus berättade för ett tag sedan den finaste historia jag någonsin hört om en upplevelse i dödens närhet. Om styrkan hos en människa som inte vill lasta sina nära med jävligheten i att befinna sig alldeles för nära det okända och skrämmande och som istället väljer mjukglas, därför att en strut av den, ja den är livet som pågår just nu. Jag bär den där historien med mig som ett smycke. Den lär oss mycket om styrkan hos en människa. Och kärleken mellan människor.
“Tack” är det enda man kan säga. Som jag sagt till Backa-jan, till traktorföraren och till andra. Det där tacket som alltid känns så otillräckligt och litet. Som man ville skulle vara stort och översvallande och följt av fanfarer som en miljonvinst på lotto. Men det kan bara bli det där tacket.
Får ta en tur till affären…