Somnar under nyhetssändningen. Noll energi kvar. Absolut nollad. Man märker det på att jag somnar sittande i soffan utan stöd. Bara huvud mot hals. Sovandes. Av Rapport ser jag inget. Jodå det kan hända här nere också. Man lutar sig tillbaks och somnar. Nejdå, inte ofta. Men ibland. När man har använt allt man har. Som ikväll alltså.
Men en tio minuter till en halvtimme brukar räcka. Sen får jag tillbaks ganska mycket laddning. Ofta tillräckligt för att ta mig en skaplig bit till framöver på min knaggliga låtsasarbetsväg.
Jag har tillämpat det där ofta på resor från Stockholm eller andra platser på väg hem upp hit mot skogarna under sena nätter när jag varit slutkörd efter en dag med jobb. Jodå, också jag har jobbat på “riktigt”. En tacksam förmåga det där att kunna återhämta medelst powernap. Farsan körde med det där han med.
Men eftermiddagen här på låtsaskontoret går i seghetens tecken. Får försöka hitta på lite praktiska sysslor innan middag för att kunna hålla igång. Till sist så hämtar jag gitarren från den kallställda delen där den stått helt ensam och bortglömd alldeles för länge. Döm om min förvåning när jag märker att den fortfarande håller sig nästan helt stämd. Nu får den stanna här inne. I värmen. Ja och muskler minns. Men mer än så blir det inte innan jag ställer tillbaks den i stället igen. Måste skärpa mig där. Spela lite ibland. Det är ju roligt. Troligen nyttigt för hjärnan och motorik också.
Just nu känns det lite som om jag har ett berg att ensam börja gräva i med min lilla, lilla spade. Ingen bra känsla. Den av övermäktighet. Måste försöka hitta roligheterna, kristallerna, guldet i de där spadtagen. Se. Fast misströstar lite. Troligen pga av tröttheten och en evig förkylning som jag fått för mina synders skull. Japp, dom är många. Straffet i relation till det rätt milt.
Men vi försöker väl lite till…