En och en halv decimeter till under natten. Det är väl någonstans där som gränsen för “skönt att skotta går”. Åtminstone om det är “plussgradig” snö som fastnar på skoveln. Men det går såklart. Man har varit med om det tredubbla och mer.
Man kan gissa att ägare av skidanläggningar grymtar lite åt han/hon/det/gud/jämviktens svarta humor när den myckna snön kommer just nu under Coronatider. Det är lite det där med en fattig som inte har en sked när det regnar gröt från himlen, fast omvänt.
Väl inne igen är man alltså lite mör. Japp, man är en kontorsråtta. De där rörelserna man nu utför med spade varje morgon är inget man gör annars. Fast det är ändå skönt med fysisk aktivitet. Blir såklart för lite sådant för mig. Just det där att man upplever det som skönt är väl en signal från kroppen att man skall fortsätta i den riktningen. Sen borde man väl rimligen kunna kalla snöskottning för “riktigt arbete”. Mycket sådant utför inte jag i min låtsasvärld.
Läser att grönfinkarna är rödlistade. Förvånas. Antagligen är alla här hos oss i så fall. Säkert sextio stycken här igår. Tjoff så var fågelmaten uppäten. Inte ens talgoxarna, som annars brukar vara de aggressiva och kitsliga, hann riktigt med.
Men vacker är det där ute när man vaknar och drar bort gardinerna. Det kan man inte sticka under stolen med. Konstigt uttryck förresten.
Härifrån och framåt, en ny dag. Mer snö imorgon. De som faller för våra synders skull. Problemet är bara att jag inte har någon som helst tro på det där med “synder” och tjafset runt omkring. Det enda jag tro på är att allt söker jämvikt och att kaos är den ultimata jämvikten och det enda bestående.