Jag litar på min intuition. I allt. Magkänslan tar mig framåt. Alltid. Nästa bara den. Åt helvete går det bara när man resonerar för mycket eller ger sig hän åt att vara rädd för att göra fel.
Ser man på mina prestationer i livet kan man kanske säga att “jo-ho-du gubbjävel det där lyckades du ju inte med, kanske skulle du ändå ha skitit i den där magkänslan…” eller något annat väl valt och genomtänkt. Och visst. Man kan hävda dylikt med viss rätt . För priser har jag inga (eller i alla fall få). Pengar har jag inga. Vännerna är lätträknade. Mitt avtryck i världen är väl inte särskilt stort det heller för att inte säga obefintligt. Släpper jag något som under lång tid med stor möda är ihopknappat lyfter väldigt få på ett ögonbryn. Släpper jag ny musik brukar lyssnandet totalt minska! :O Det med pennan nedtecknade alster skall vi inte ens tala om. Där finns alltså många minustecken som lyser helt klarrött.
Ändå ramlar jag ner till låtsaskontoret om morgonen med en glädjens känsla där i magen. Lite “hej macken” är det faktiskt varje dag. Håller oftast dessutom kvar den där känslan sen till sent på kvällen då jag motvilligt går och lägger mig. Så som hela mitt liv har varit. Som ett liv borde eller måste vara. Nog borde det väl ändå komma något positivt av allt det där? Tänk om det inte gör det? Räcker det med känslan där i magen?
Man vet inte svaret på de där frågorna såklart förrän han/hon/det/gud/jämvikten tar en. Och då lär man inte reflektera över dylika futtigheter ändå vare sig man befinner sig i den svarta otänkande voiden eller flyger lycklig över blomfyllda ängar som en vacker fjäril eller står framför s:t Per och hans stängda port.
Lika bra att lyssna på magkänslan. Så länge.
Men nu fredag. Efter en bra dag. Film och pizza. Jodå!