Människor man ser upp till. Listan toppas med stor självklarhet av Marie Curie. Ingen tvekan. Hon hade allt emot sig men tog allt till sig genom hårt arbete och motivation
Men två på listan kommer nog Bertrand Russel. En gigant. Hans ord möter mig varje morgon då jag äntrar låtsaskontoret.
Övriga på den där listan är s.k. vanliga människor. Det är väl egentligen alltid där, i det fördolda, man hittar de verkliga hjältarna.
Lite komiskt är väl att alla dom här människorna skulle få någon bokstavsdiagnos av dagens psykiatriska expertis. Man kan bara konstatera att galenskapen nog mer finns inom det skrået än hos de människor de vill “bota”. Elchocker. Kalla bad. Nerdrogning. Lobotomi. Historien är full av deras illgärningar. Bara galningar kan komma på sådant. Jag är övertygad om att man kommer att ge en hård dom även mot de här diagnoserna i framtiden. Lär folk att olika är bäst istället. För vi är olika. Har styrkor och svagheter. Allesammans. Det går hitta på en bokstavskombintion för alla typer. Stämpla “sjuk”. Och jo och ja och självklart. Det är jobbigt att vara levande. Det kunde vara definitionen på liv rent utav.
I en av sina memoarer (jodå hans liv räckte på anglosaxiskt vis till flera böcker) går han på London gator efter att de stora kriget har brutit ut. Gatorna fylls av hurrande och skränande flockar av män som längtar ut i kriget. Något som starkt påverkade Bertrand och också mig när jag som ung läste hans memoarer. Blev pacifist såklart. Han var.
Här på kulle har det mest varit soffa i helgen. Invaderad kropp. Höstförkylning som K släpat hem. Tydligen kan andra virus än Covid ta sig an oss nu igen. Men som sig bör såklart. Man måste vara småsjuk då och då för att känna sig småfrisk vid andra tillfällen. Jämviktens lag.
Men det blir inte så mycket gjort när man känner sig “ärmlig” (Ovanåkersmål === “dålig”) och tro mig det finns en hel del fortfarande kvar att ordna med här innan vintern.
Lilly och Annas plommonträd, det med ett plommon på ni vet, har det där plommonet kvar fortfarande. Börjar bli lila nu faktiskt. Med mycket tur så kan det möjligen tänkas att vi kan få dela på ett första plommon från det unga trädet (tio år) i år. Sen kommer det såklart bli massor. Återstår att se när “sen” inträffar. Men tålamod och trädgård går väl hand i hand. Det tog väl mer än tjugo år att få till en livskraftig fläder här. Nu har vi en som är tre meter hög och ger mängder av blommor som man kan göra ljuvlig flädersaft av.
Fyrtionio dagar kvar idag. Jo jävlar liksom. En månad, lite till. Över. Pensionär som eget epitet lagt till det. Otroligt.
Fast nu är mitt kaffe klart. Det skall drickas till mailgenomgång. Sen tänker jag förändra världen. Bara lite. Lagom. Liksom.