En gång i tiden fanns det en gård som hette “Klas” eller “Klasgården” i Edsbyn. Jodå. på den här tiden så hade alla hus också namn. För hus var lika olika som människor. Det där namnsättande på hus försvann när hus blev prefabricerade och omöjliga att skilja från varandra. Såklart blev det så. Nytt och opersonligt UPA.
I det här huset med namn bodde Mia, Axel och Karin. Axel var min morfars bror. En av “Törnshanspöjkarna”, tre, vilda allesammans, åtminstone i sin ungdom berättades det. Här lugnare. Kanske. Vad vet man. Minns aldrig morfar som speciellt vild. Mest som en trött gammal man som ibland delade ut tvåkronor. Men oftast sov middag hemma på sängen och icke fick störas när man kom hem från skolan.
1966. Jag är tio år. En snöstorm som Edsbybor kommer minnas i ett mannaminne, inte mer, härjade den vintern. Jag minns att vi åkte till “mormors” och hjälpte till att skotta när stormen bedarrat. Drivorna var meterhöga. Åtminstone sett från en tioårings perspektiv och utifrån en sextiofemårings minne. Precis som den som tog de här tre bilderna från “Klas” så togs bilder då också hos “mormors”. De sitter kvar i ett av mina album men kommer strax vara glömda. Undrar vart och vilka det där är frågar man och skickar vidare till närmaste papperåtervinning.
Men här lever dom alltså allesammans i “Klas“. Tiden står still där i gården. Kanske är det samma sommar som jag cyklar förbi och besöker dem på slump. Får saft och bulle av Mia. Cyklar iväg igen. Tror att dom blev glada för det där besöket.
Huset är rivet nu. Några tavlor har vi kvar som Karin målat. Hennes cykel med dubbdäck fanns länge kvar här som brukscykel. En konfrimadsgåva ligger i någon låda. Gud var stor och verklig för Karin. Inte spåren av en ekvation som han/hon/det/gud är för mig. Men kanske densamme ändå.
Fast det där var såklart då. Nu är nu.
Edit: Tittar man på bilden så får man nog tro att det är Stor-Karin inte Lill-Karin på bilden. Den person jag skriver om är “Lill-Karin“.