Vi tänder ett ljus på spiselkransen i år. Åker inte iväg till en kyrkogård och står där en stund och fryser tillsammans med de döda. Stannar hemma och mår skit. Fångad i en soffa som en råtta i en råttfälla. Men visst räcker väl det också. Det är att minnas som det handlar om. Jag minns lika bra hemma som på en kyrkogård. Ett faktum.
Men nu är det så många som passerat den där sista skiljelinjen före mig. Man kan inte rabbla allesammans för sig själv längre. Man glömmer alltid någon. Jag är en stark anhängare av föreställningen att den som är ihågkommen är inte riktigt död ännu. Det är man först när ingen längre minns en. Då är man helt fri. Död på riktigt. Så jag försöker ändå minnas namnen. Inte bara i allhelgonatider. Ofta. Vanliga dagar också. Åtminstone de som förtjänar att bli ihågkomna.
Jag är född i allhelgonatider. Döden kommer en nära då såklart. Det har alltid varit födelsedag och så hedra de döda. Ofta på samma dag. Eller dagarna runt omkring. Sammanlänkat. Det skadar en. Eller lugnar. Inget konstigt med döden. Den är bara som vilken födelsedag som helst. Kanske är det därför jag inte är så förtjust i någon av dem.
Men jag tänker mer på livet såklart. Det gör vi väl alla. Åtminstone de flesta av oss som fortfarande lever och kan uppskatta vissa stunder av det liv vi lever.
Men den här helgen blir det mesta sova – jag har sovit som en bäbis – och läsa. Däremellan funderingar över livet och det som är. En tanke tränger sig på som är aningen obehaglig. Jag kanske skulle sätta av en dag i veckan när jag leker i studion. En hel dag. En helt vanlig veckodag. Jag är ju ändå pensionär nu. Kan göra vad jag vill… Otäck tanke… Jag slår den direkt ifrån mig. Det finns att göra. Massor. Annat. VIKTIGT. Men den där tanken kommer tillbaks. Jag känner att jag inte blir av med en förrän vi når en kompromiss oss emellan tanken och jag. Så jag lovar att efter att de nuvarande delprojektet är “klart” så skall jag fundera på det där. Ja verkligen fundera. Nope. Jag har inte lovat något. Men kanske. Vara lite vild i livet för en gångs skull. Inte bara jobba. Vi får alltså se hur det blir med det där. Tanken nöjer sig med det och förflyktigas. Alla nöjda. För tillfället.
Snön faller här idag. Om vi också faller med den vet jag inte säkert. Men antagligen. Det är hur som helst inte mycket. Men jag borde bytt en strålkastare på bilen och fixat en dörr och förberett för den där vattenmätarkonsolen i helgen. Men det blev inget alltså. Alla de där måstena hänger över en. Måste bli fixade. Ja dörren försöker jag lite med. Men mörker. Sänker sig. Man får ge sig. Men fortfarande seg i kroppen. Ont i kroppen. Någon influensa kanske. Eller bara en ganska gammal mans trötthet.
Fast ny vecka framför sos. Man får hoppas på den. Nu skall jag försöka knappa lite. Har ni förresten inte sett Midnight Mass på Netflix kan jag rekommendera den. Långsam och bra. Inte så förbannat ytlig som det mesta annat. Lite otäck också. Ja och de religiösa bla bla babbalarna får sig en smäll på käften.
Gott så!