Alldeles nyss. En replokal i Edsbyn. Follan i mitten. Trumslagare. Trumslagare i vårt band. Eller i “mitt” band. Nåja det var nog “vårt”. Atmosphere In Rock. Tänker jag på “vår trumslagare” så är det honom jag tänker på såklart. Men det fanns en uppsjö av andra också givetvis. Bandkonstellationerna var många, speciellt i början, som pärlor på ett böneband där bönen alltid handlade om att synas, finnas, ha skoj.
Men inte var det så länge sedan. Igår, Eller ett par veckor sedan. Men i verkligheten är det ett halvsekel sen vi stod där i repan. Nästan Otroligt. Man baxnar, fattar inte.
Går tiden så blir också människor äldre. Det är såklart därför jag skriver det här idag. Follan fyller sjuttio. Lätt att komma ihåg eftersom han fyller på Nobelmiddagen. Sjuttio! liksom. Lika omöjligt att fatta som mina sextiofem här för leden.
Jag tvekar lite när jag skall skicka det där grattismailet. Vi har inte så mycket kontakt längre och man kan inte förvänta sig en gratulationshälsning i den andra riktningen. Men sen skickar jag det ändå. För att jag vill skicka en gratulation. Ett undantag, ja det medges, jag har slutat att verka i en riktning.
Fyller follan sjuttio idag så är man snart där själv om man får leva. Det går alltid fortare än vad man tror det där att följa efter. Och det är som det är såklart. Överlevnadsbart.
Men trumvirvlar för den gode mannen idag såklart. Hårda. Långa.