Man hoppas såklart att hjärtat tickar på i sin vanlig rytm också en sådan här dag i livet när det nu är alla hjärtans dag och allt. Ja hos alla dem man bryr sig om och älskar också såklart. Ja faktiskt också ovännernas hjärtan kan få ticka på. Putin och hans generaler undantagna då kanske. Deras svarta pumpar kan få stanna eller flippa ut här och nu.
Så många alla hjärtans kort förväntar jag mig inte idag. Under den tid som man kunde ha förväntat sig sådana så var traditionen ännu inte överförd till Sverige. Turligt nog för mig, för jag hade säkert inte fått så många kort då heller.
Men jag tänker inte sända iväg några heller. Och eftersom att ge är större än att ta, och att detta är mer än bara ett uttryck, så kan det vara som det vill med allt det där. Man bör förtjäna innan man får.
Om det beror på den speciella dagen eller något annat vet jag inte. Men tiden verkar gå långsammare idag. Jag har hunnit mycket mer den här morgonen fram till nu än vad jag normalt brukar. Tid, i min ålder, är den mest värdefulla resursen man har. För varje dag som går har man mindre kvar att ta av. Det känns så tydligt. Och då kan var och en förstå hur känslan är för mig som sedan tioårsåldern haft känslan inom mig att det inte finns tillräckligt med tid för att hinna med allt (skoj) som finns att göra. Man måste välja. Inte slänga bort minuter. Det gäller att ligga i.
Men måndag. En vecka föröver. Det gillar jag. Det finns hopp om att hinna med ett och annat. Optimistiskt tror man såklart på måndagen att man skall hinna ungefär tre gånger så mycket som man sedan kan summera på fredag eftermiddag. Ett nästan helt levt liv har inte sänkt den optimismen och gett mer realistiska måndagsuppskattningar. Den resterande tiden lär inte förändra den där saken heller. Man får ta det lugnt. I sinnet. Man hinner det man hinner. Alltid mindre än man tror. Någon gång mer. Det är gånger man känner att man fått en lotterivinst. De är verkligen inte frekvent förekommande.
Fas en sådan här dag som är konstituerad för att göra pengar på kärlek är såklart inte helt vacker. “Ger du inte en ros till din älskade så älskar du inte som andra. som ger en ros” Löjligt såklart. Kärlek är vardagen. Det handlar inte om en dag om året. Den handlar om att ge och få små små saker varje dag. Bättre att spontanköpa en bukett blommor i november när den verkligen behövs än att göra det idag. Hellre göra det där andra lilla vardagliga bara för att din partner skall slippa. Där är kärleken. I det lilla. Inte i det stora.
Fast såklart. Hjärtan till er alla som läser den här bloggen. Varma sådana. Utan er har det nog känts som om jag inte funnits. Kanske gör jag inte det med er heller. Helt säker är jag inte. Men kärleken är störst. Ingen tvekan om den saken. Och den finns också för oss som nästan inte finns.
Puss på er! Liksom.