Det är onsdag här på kullen med det stora gula huset precis som hos de flesta av mina kamrater i andra stora och små hus. Jo tidszoner och ickeliv ställer till saker. En del har tisdag fortfarande. Sena kamrater kallas dom. Andra har inga dagar alls. Döda kamrater kallas dom. Men för oss alla minst härliga tolvarbetstimmar framför oss här i “nu”. Jo, en del maskar. Kör åtta. Eller fem. Andra fler, oftast för att de tror på det vansinniga och har underliga visioner och drömmar som ingen förstår. Kör sexton. Dygnar. OK hur man än gör. Frihet kallas det. Frihet att göra som man vill.
K och jag har årsdag igår. Fyrtioett år tillsammans. En osannolik mäng år. Dagar lagda till andra dagar. Vi firar inte. Men borde kanske göra det. Såklart. Har fyrtioårsfirandet att ta igen också. Ja och trettio. Och tjugo. Många andra nöjer sig med tio. Men firar som om det var fyrtio.
Som varje morgon så går jag ner till kontoret med en känsla av stor glädje i bröstet. Jo jag inser vilken unnest det är och har varit att få känna den känslan. Också den kommer ur det vi kallar frihet. Frihet får man inte, den måste man kämpa för. Den slutsatsen är jag också medveten om varje morgon.
Fast optomist. Jag. Här vid tekopp tror man att man skall hinna så mycket innan mörker och klockor som närmar sig tolv. Det gör man aldrig. Åtminstone inte lika mycket som man vill hinna och hoppas. Lite frustration i det där. Men man får låta bli att inte hänga upp sig på sådant. Saker tar tid att åstadkomma. Allt tar tid. Men lägger man en liten sten på en hög med andra små stenar och upprepar det där tillräckligt ofta så blir det en stor hög. Sen kan man kalla stenar och hög för vad man vill. De uppstår däremot sällan eller ens aldrig de där högarna om man inte lägger dit en sten då och då. Det bör man veta.
Krigets skabbiga vargar ylar utanför fönstret. Skrämmer. Men om vi håller varandra i handen och visar vår enighet så kryper de tillbaks i sina loppiga och eländiga gryt de där vargarna. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra. Men vi måste komma ihåg att det aldrig är hatet som jagar dem på flykten. Det är kärleken.
Låt en helt vanlig onsdag ha sin början i den.